Rädda SAAB-människor får inte kyssa nån vacker framtid.

Nu läser jag en spalt i en gratistidning om det där med barn och städer igen. Jag har förstått att verklighetens folk resonerar som så att det är ställen som Bunkeflostrand och Klagshamn man ska bo i om man alls ska bo i Malmö med barn.
För centrala stan är ju så fel och smutsig (och så är det ju fullt med BLATTAR, men det säger man inte högt). Folk får såklart bo var dom vill och jag vill bo här med mina ungar. Skillnaden mellan mitt val och andras kan förstås vara att mitt val inte inkräktar på Bunkeflomänniskors eller lantisars val, medan deras val kräktar in på mitt. Min barrio ska inte bara tjäna som uppehållsrum och fritidsgård och villamattefolket, deras val innebär dessutom att mina barn ska andas in avgaser från veckohandlande och arbetspendlande småhusmänniskor. jo, jag vet att jag skrivit deet förut. Men det är lika sant som alltid. Hur vore det om man vågade utmana sina bilder av sanningen? Vad är det som är så fantastiskt med att låta sina barn växa upp bland köksöar och dubbelgarage? Vad är det som gör att man för den saken vill trampa på min och mina barns frihet?
Sen vill dom rädda SAAB, förstår jag. Helst ska väl folk som jag vara med och subventionera deras osäljbara turbospeedade familjebil. Men, no way. Rädda SAAB-människor är inte framtiden, utan mer om ett eko from the past. Ett eko av villamattor och nollnolltal. Partiklar och gaturum. Inget kul alls och inte det ringste hållbart.
Jag tro på ett fritt samhälle för fria människor. Jag tror på näringsliv och mobilitet. Jag tror på hållbara transportsystem och den täta staden. Och jag kommer att säga det igen.