Det går inte nu, det som gick på nittiotalet.

Vare sig det ena eller andra regeingsalternativet kommer att införa individuell föräldraförsäkring, det är den sorgliga sanningen. DN talar ändå om positiva trender och menar med det att 22,3 procent av föräldraledigheten tas ut av pappor. Det är i min värld snarare en ynkedom att pappor värderar sina barn så lågt. Men att det ändå är en annan attityd på många håll till oss pappor och vår föräldraledighet beror helt på pappamånaderna. Utan dom skulle väldigt få pappor ens känna till möjligheten att vara ledig med sina barn. När jag var föräldraledig med dottern var jag som ett ufo på barnavårdscentraler och öppna förskolor. Jag befann mig i ett toalt mammaland. Så såg det ut när familjerna fick välja själva, som det så vackert heter. Man valde liksom inte, utan saker bara rullade på som dom alltid hade gjort. Om politikens uppgift är att bara känna efter vad som rör sig i opinionen, så skulle vi såklart inte rört i frågan alls. Men på nittiotalet gick det som inte går nu. Det var före triangulering och överdriven omsorg om det lilla segmentet i mittfältet av politiken.