Det kan hända igen.

En dag när jag gick förbi synagogan nere vid Föreningsgatan, så såg jag några märkliga killar i kostymer, som gick liksom på vakt utanför. När jag kom närmre såg jag hörsnäckor och sladdar. Idag läser jag om hur judar i Malmö är rädda för att vistas ute och till och med flyttar härifrån. Det är fan inte klokt. Här, i mitt älskade Malmö. Och dra inte upp palestinakortet mot mig, för jag träffar palestinier varje dag och har full koll på det läget också. Idag är det alltså förintelsens minnesdag och det uppmärksammas stort på olika håll, bla på Malmö stadsbibliotek. Jag kämpade i det längsta och hävdade att antisionism var en sak och antisemitism något annnat. Men verkligheten visade att jag hade fel. Både här och där läser och hör jag saker om judar som grupp, som inte har ett skit med berättigad kritik mot Israels regering att göra. Och enskilda judar hotas alltså här i stan för saker som en regering i ett annat land gjort eller sägs ha gjort. Deras enda brott är att de fötts som judar. I Sveriges största tidning kan man skriva antisemitisk dynga på kultursidan (aftonbladet har ju en fin historia där), på ett sätt som man aldrig kunnat skriva om någon annan folkgrupp eller religion. Särskilt provocerande tycks det vara att judar försvarar sig. När palestinierna väljer att inte sluta fredsavtal, utan istället väljer Hamas och raketer, verkar några tro att Israel ska kröka rygg och ge upp. Och en samlad vänster kritiserar mellanösterns enda demokrati och säger nada om det politisk-religiösa förtrycket i Gaza. Fortfarande är judar i särklass. Därför måste vi uppmärksamma förintelsens minnesdag. Det kan hända igen.