The fame thing isn´t really real.

William ynkar sig och säger till Anna: "Hela världen vet vem du är, min mamma har problem med att komma ihåg mitt namn". Och Anna svarar att det bara är nonsens och att det där med berömmelse inte är på riktigt. Att vara en offentlig person, en berömdhet är inte mycket att sträva efter. Jag ser filmen om Carl-Ivar Nilsson, som blev Willy Strid med hela svenska folket och jag ser att det där med fyra miljoner tittare varje vecka inte gjorde honom lycklig. Att söp till sig en grav alkoholism , att han mörkade sin sexuella läggning och dog i en lägenhetsbrand. Fylla, förnedring och en allt för tidig död. En bekant som både var singel och högt uppsatt i politiken berättade för mig att han aldrig kunde veta om kvinnor han mötte ville ha honom eller hans politiska ansikte. Och även om det privata är politiskt, så vet du inget om vad som finns bakom den säkra fasaden. Du har inte en susning. På guldbaggegalan säger Noomi Rapace "tack, tack, tack" och inget mer. Först blir jag förvånad, sen tycker jag hon gör helt rätt. Hon är skådis och inte allas egendom. Det blev Anna och William till slut, ändå. När allt kom omkring älskade han männuiskan innanför fasaden och inte rollerna hon spelade. Carl-Ivar Nilssons son säger att hans pappa inte hade något gemensamt med den burduse Willy Strid. Och min kände bekant hittade kärleken han med. The fame thing isn´t really real.