De grönas chans.

Det talas om Maria W hela tiden och det är bra. Hennes kommunikativa geni gör att dom som vill tala om oss gröna som miljötalibaner bara känns trötta och gamla. I det rödgröna samarbete vi ingår i överglänser hon en defensiv Mona och en Ohly utan idéer, utan vidare diskussion. Den enda som skulle kunna matcha Maria hade varit en Schyman i god form, men Fi dödades av media och motståndare i god tid före förra valet. Marias framgång ger oss gröna chansen att ta klivet in i maktens finrum även på riksnivå. Men allt är inte Maria, utan det är en utveckling som lett dit. Och den chans vi har måste vårdas och skyddas mot inre och yttre hot. Och de grönas framgång och nya trovärdighet är inte bara signerad Wetterstrand; det finns fler personer som bör lyftas fram. En person är Peter Eriksson, som visat det politiska sverige att de gröna kan samarbeta med andra. Peter samlade en koalition i Kalix som i valet 1998 besegrade S, som dittills styrt Kalix sedan tiotalet. Peter fick trovärdighet i en bygd där de traditionella gröna väljargrupperna nästan inte existerar. Alla politiska analytiker hade förmodligen betecknat det som omöjligt. Men Peter verkar ha lyssnat mer på henry Ford än på statsvetare. Henry Ford som på frågan om han gjorde marknadsundersökningar svarade: "Nej, då hade folk önskat sig en snabbare häst". Men Ford skapade T-forden eftersom han tyckte att det var en bra idé. Vi måste tro att våra idéer funkar och inte stirra oss blinda på målgruppernas önskemål. En annan grönis som kan det här med samarbete är Claes Roxbergh, snart bortglömd, eftersom minnet är kort i politiken. Det är Claes förtjänst att vi gröna oavbrutet sedan 1988 sitter i amjoritet i Göteborg och Claes blev också vår första utskottsordförande i riksdagen 2002, i trafikutskottet. claes ser ut som en högre tjänsteman i näringslivet, fjärran från Haga och Möllevången. Han öppnade dörrar som ingen annan. Claes har levererat. Glädje och visioner som Maria står för, samarbete och envishet som Peter och Claes lärt oss. Så funkar de gröna och så kan vi ta chansen. Sen måste vi ha beredskap inför de yttre hoten som kommer. De andra partierna kommer inte frivilligt att ge bort mandat och inflytande till oss. Man kommer att försöka kalla oss liberaler (S och V) eller socialister (alliansen)och peka på att våra företrädare lever en bekväm medelklasstillvaro i de stora städernas kulturella hjärtan. Då vill det till att vi kan visa en mångfald, att våra representanter inte svarar mot schablonbildeerna. Att vi inte babblar om räntefria samhällen och veganism, att vi omfamnar människor som gillar idrott och dansbandsmusik. Att den som faktiskt tycker att man måste ha bil förstår och inte bara skräms av vår politik. Det är ett svårt jobb. Men vi gröna ska ta chansen och då måste vi vara den mångfald vi talar så varmt om.