Mitt emot exet i ett alldeles för varmt rum i ett hus lika grått som vädret. Man sjunker när anklagelser haglar, när beskyllningar radas upp och blir till en lång lista, som går ut att du duger inte som den du är. På jobbet måste jag lägga mig i Snoezelrummet, lägga mig tillrätta under stjärnhimlen och gå igenom sakerna punkt för punkt. Och jag tänker att för att få frid och ro bör jag gå henne till mötes. Men då är jag ju där igen med att göra saker för att hon ska vara lugn och stilla, inte för att det är min övertygelse om att det är rätt. Och att vägra vara offer och att gasa i uppförsbacken kan ju inte vara just det.
Eller kan det?
Man ska ju vara pragmatisk och inte så fastlåst i sitt.
Jag tappar min tro på mig själv. Hur vet jag att de som säger att jag deras stöd inte tänker ingen rök utan eld?
3 kommentarer:
I sådana frågor får man helt enkelt tro på vad folk säger. Vad du än gjort mot dig själv under åren, har dock inte ett skit med att göra hurdan du är som pappa och vad du gör med dina barn. Du är en kanonbra pappa, och det vet du! Du passar rätt illa in i "standardmallen" måhända, men so what? Det är väl inte raka led och total förutsägbarhet du vill förmedla till dina ungar? Du älskar dem och det känner de. Du tar ansvar, ger dem mat och kläder, och framför allt låter du dem vara sig själva, och visar att det är ok. Kan man göra mer egentligen?
Ja, jag tror er, men jag har mina osäkra stunder.
"Hur vet jag att de som säger att jag deras stöd inte tänker ingen rök utan eld?"
det kan du aldrig vet!
å en viss mått av ovisshet måste vi människor lära oss leva med
så länge du tvivlar, vacklar eller velar med vad du tror är bäst..så länge kommer exet att "köra" med dig.
så sluta vara rädd för henne ..ett hett tips..
/ andro
Skicka en kommentar