22 december 2007

Malmö, Malmö fosterhem

Ni vet, jag flyttade hit en solig augustidag i en tid då allt kändes möjligt, då inga svar fattades, då alla hår fladdrade vackert i den ljumma vinden nere vid Ribersborgsstrandens bryggor. Kockums tillverkade fortfarande båtar och man fick åka på vattnet för att komma till Köpenhamn, där allting var billigt, gemytligt och gammaldags. Jag gick och valde och vrakade bland lägenheter och gick med på att hyra om dom målade om åt mig. Så det rollades vitt från gården till gatan, sen satte jag mig på balkongen och tände en John Silver. I oktober längtade jag hem till Göteborg. Det fanns inga fik, inga spårvagnar och det var mörkt och nedsläckt efter klockan sex på kvällen Men folk tog mig med till KB ute vid Erikslust och vi såg Pogues och Dan Hylander och drack lantvin och blev förälskade. Malmö blev mitt hjärtas skrik och mitt öde i världen. Ångesten och längtan kan man aldrig flytta i från, men det är något visst med känslan att bo närmre Berlin än Stockholm.
Vi kommer alla nån annanstans ifrån. Idag ryser rasister över att 52% av Malmös barn och unga har minst en förälder född i utlandet. Sen tillkommer ju vi från andra städer och byar inom det gulblå reviret. Malmö är vårt fosterhem, vårt stundtals motvilliga värddjur. Malmö är alternativet till insnöad epatraktorfascism, till stureplansskiten, till goa gubbar, till Pia K och pölserasismen, till allt som är enfaldigt och tråkigt. Malmö är the shit. Hemma.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Du kan det där med att skriva bloggar du....typ

Anders sa...

Du är inte så oäven du heller, vännen. Tack...