Det började för så många år sen. Jag och Glenn Hysén bodde fortfarande i Biskopsgården och skulle jag nånstans åkte jag spårvagn (Glenn såg jag aldrig till). Vagnarna var blåa nertill men krämfärgade runt fönstren. Jag lärde mig att bokstavera TORP, LÄNSMANSGÅRDEN, BRÄMAREGÅRDEN och BRÄCKE och skilde på röda och gula linjefärger. Och sommarens soliga dagar bjöd på ljusblå turer till Saltholmen. Vi satt och pratade om ditt och datt, tittade ut genom fönstret och hade det gott. Spårvagnar funkar. Spårvagnar gör städer trivsamma, varma och miljöbättre, det fattade jag rätt snart. Det är inte raketforskning precis att inse att om fler reser tillsammans så krävs det mindre plats och resurser. Ändå var vi spårvagnsälskare nördar som slogs i motvind, för folk ville ju helst åka bil, fick vi höra.
Svängningen kom väl i skiftet åttio och nittiotal. Fler och fler städer bevarade eller byggde nytt. Nu tycker alla som vi. Till och med moderaterna står i kommunfullmäktiges talarstol och håller med.
Min livslånga kärlek är inte längre nostalgi, utan realitet.
2 kommentarer:
..å jag har sålt min bil ock åker numera kollektivt..de du!
andromeda
Du är en fin människa. Ett föredöme.
Skicka en kommentar