Jag hade valt Åsa.

Men hon behöver inte gråta ihjäl sig över att hon inte fick Bonnniers jävla pris. Hon vet sin styrka, skulle jag tro. Jag läste, läste och läste i hennes bok tills den var slut. Åh, lilla gumselusan som lämnades på dagis, kampen mot demoner och den jävel som bär namnet alkohol. Och kärlek, alltid kärlek.
Kärleken ser olika ut för olika människor, brukar man säga och perspektiven är olika. Jag är inte alkoholistbarnet som ser och jämför, utan alkoholistfarsan som vet hur illa det kan vara om man inte förmår.
Det är så lätt att vara kärleksfull, men oförmögen. Så svårt att alltid ha kasst samvete. Så lätt att välja fyllan och förnekelsen.
Åsa ljuger inte, väjer inte, förklarar inte bort.
Hon älskade sin pappa så som han var.
Det träffar som ett slag i ansiktet.
Tack, Åsa Linderborg för ditt mod.
Tack för påminnelsen.