När man åker buss nummer 100 eller 146, passerar man strax söder om Tygelsjö en osynlig gräns. Man lämnar mångfaldens metropol och glider in i inskränkthetens unkna broileruppfödning. På Sundsgymnasiet har alla samma hudfärg, med undantag för nåt inkvoterat adoptivbarn. Långhåriga män får visa leg på systemet, även om de är över trettio år, så sällsynta är de.
Det är ju själve fan att det ska vara en ung radikal tjej som sätter igång kampanjen för att Vellinge ska ta emot flyktingar. Var i helvete är alla välmående lyckliga trygga tvåsamma heteronormativa kärnfamiljsmän i det arbetet?
Men tack, Maria, för att du gör det.
Nu tillhör jag ju ändå dom som är lite kluvna i frågan. Jag är inte säker på att jag vill utsätta redan utsatta människor för den borgeliga inskränkthet som råder i den sista svenska helvita bastionen. Kanske är det skönare att slippa mexitegelfamiljernas kimatförnekande carportar, de gulliga renrasiga hästgårdarna, rasismens vajande sädesfält och bastupolarnas snack om dom som inte är som vi?
Om flyktingar vill ska de få bo i Vellinge. Maria gör rätt som försöker öppna hjärtan. Ingen människa har ett hjärta av sten. Däri ligger hoppet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar