Jag gjorde risgrynsgröt och satte på julmusik i form av a Christmas gift from Phil Spector. Vi öppnade luckan och pratade om ditt och datt Senare ska vi åka skridskor. Allt hade kunnat vara ganska bra om det inte vore för exets odefinierade hot, som hänger som en fallbila ovanför mitt huvud. Och den förbannade ensamheten i detta. Av lätt insedda skäl kan jag inte dela min oro med med de närmaste. Dom älskade ungarna ska förskonas från sånt där. Om jag bara hade nån idé om vad hon vill konkret. I det stora hela vet jag ju vad hon tycker. Under många långa år handlade vår relation om att jag skulle ändra mig för att få lov att bli älskad. Jag gillade fel filmer, fel TV-program, hade fel åsikter om barnuppfostran, Mellanöstern och pensionssystemet. Till att börja med. Till slut blev jag sån att jag hela tiden censurerade mina åsikter, tankar och idéer, så jävla rädd för ensamheten var jag. När jag äntligen orkade dra, så kostade det mer än jag någonsin kunde tro. Men det tog inte slut med det. Kontroll och kritik fortsatte utan uppehåll, nu parat med skitsnack inför alla gemensamma vänner. Hennes liv blev inte som hon tänkt, jag var inte den hon trodde. Det är inte längre mitt problem, kan tyckas, men ändå är det det.
Jag betalar fortfarande krigsskadestånd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar