Den säger: du duger inte, du är inte bra nog. Du är dömd till misslyckanden och ensamhet. Även om det är uppenbart att exets oro och kritik mot mig sitter i hennes huvud och måste bearbetas där, så drar hon ner mig i sitt fall. Snackemaskinen säger också att det är så fult med självömkan, att man sk vara konstruktiv och präktig 24/7. Och jag är konstruktiv. Mer social än någonsin, mer accepterande än någonsin, bättre arbetssiyuation n på kanske fem år, bättre mående än på, tja, fyra år. Lik förbannat duger jag inte i mina egna ögon. Snackemaskinen får mig att lyssna.
Fast nu har jag städat småungarnas rum, burit ner papper och trasiga stolar, avvisat en invit om öldrickande från grannen, druckit kaffe, köpt samtliga julklappar och plockat och städat lite. Lite duger jag i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar