Jag springer vid tiotiden. Kungsgatan, viker av till vänster och sen till höger vid Abdos, snuddar vid Rosengård och sen Amiralsgatan in mot stan. Det är en sån där höstdag som man kan längta efter, sol och gularöda löv överallt.
Vid Nobeltorget går två killar med en barnvagn. Förälskade, nyblivna föräldrar i en stad som går vidare från tolerans till kärlek som något självklart hur den än månde se ut.
Jag tror att killarna med barnvagnen undanber sig titeln som bärare av symboler. Precis som jag gör, för den delen. Jag drömmer om en dag då jag får lov att gå till mitt pedagogjobb utan att vara särskilt omhuldad eller misstänkliggjord. Jag är bara en människa som i unga dar upptäckte en fallenhet för att leda barn till kunskaper. Kan det nån jävla gång få räcka, tro?
Jag hör hemma bland parkernas träd, bland människor i den stad som är en mångfaldsoas i den inskränkta alliansöken som kallas Sverige. Här man kan springa, gå eller rulla fram efter behag. När jag springer tillbaka hem, på Kungsgatan ännu en gång, bekräftas det igen. Min längtan efter att bara få vara och läka mina sår.
Tack till C och Nina Simone. Och ungjävlarna.
2 kommentarer:
Vad är det för sår du har jämt? Du verkar aldrig må 100% bra?!
/Cec
Du vet, Cec. Det är inte bara en sån skitgrej som man sparkar av sig hur som helst. Att jag har otroligt svårt att hantera att människor sviker eller överger mig har också en djupare orsak. Vi kan ta det privat om du vill.
Skicka en kommentar