27 november 2007

En sång till modet.

Minns när jag diskuterade detta med att dölja sin identitet med en stackars förvirrad autonom nere på triangeln. Mr autonom var sjukt konspiratorisk och såg en allians mellan EU, högerextremister och polisen, som alla var ute efter SUF och AFA och allt vad de kallar sig. Inte så troligt, va? Hela skiten skulle kunna viftas bort som dumheter, men det är kanske lite mer än så. Folk gör så konstiga saker i skydd av anonymiteten. Krossar rutor och skallar, skriker och skriver både det ena och andra.
För mig är det solklart: man ska stå för sina handlingar, sina åsikter och för den man är. Låt det kosta, om det kostar. Jag är inte någon särskilt modig person. När jag blev mordhotad första gången blev jag otroligt rädd. Men hot och trakasserier kommer per automatik för den som vågar sticka ut. Det ingår i paketet.
Detta sagt på förekommen anledning.

Inte så modig, nej, men röd om öronen, när jag cyklar med fina Annika längs Ystadsgatan, in under järnvägen och ut till jobbet. Det är en lång väg från genuskursen till Rosengårds sociala kontroll och slöjor. Det må vara samma talibanstrukturer här som där, men på vissa ställen syns det tydligare.
Det vore ett svek mot min förskolebarn att inte tala öppet om det.

Mikael Wiehe sjunger sin sång och jag håller med. Tror väl inte så mycket på hjältar, mer på att vi lite till mans kan besinna vår förmåga till förändring.

Inga kommentarer: