21 november 2007
En spark i röva.
En enda person pratade med mig om mitt sjuka drickande, trots att fler rimligen visste. Jag skulle kunna skriva ut hennes namn, men jag gissar att hon inte längre vill förknippas med mig överhuvudtaget. Everybody hurts sometimes. Var inte rädd för att vara älskande och vänner och säga som det är. Lite i polemik med en annan bloggare, vill jag bara säga att en knuff i ryggen eller spark i röva är av godo rätt ofta. alla måste inte göra samma misstag och uppfinna hjulet på nytt. Det är inte samma sak som att man ska låta sig knuffas in i normenas land av en trött, fantasilös omgivning. Vi ska inte gå två och två genom livet, det är en parantes i historien. Kalla det nätverk, kalla det kollektiv, kalla det vad fan du vill. Ensam är svag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
För mycket eller ska vi kalla det "skadligt" ? drickande kan ju ta sig så många olika former. Jag har levt med en man som JAG tyckte använda alkohol alldeles för mycket som ångestddämpare, känslokatalysator eller vad du vill. Rätt vad det var var han abra full. Utan att jag märkt att han druckit. Jag försökte prata med honom förstås, men också med andra ibland..hur farligt tycker du det verkar ? frågade jag. Äsch inte så farligt tyckte nästan alla.
Nu lever han bara med våra gemensamma barn varannan vecka.
Och med jämna mellanrum har jag ångest för vad det gör med dom. Om jag ringer en lördag kväll för att jag vill nåt av barnen något och hör att han är bra dragen men inte är väl det nåt jag kan göra nåt åt?
Ska jag ringa soc? och säga att han är full en lördagkväll. Nä inte det nä. Men det är det här oberäkneliga som skadar. Personlighetsförändringen. Men jag är ju också oberäknelig. Jag byter humör som andra vänder på handen.
Så hur trygga blir våra barn?
Tillräckligt bra. Hur vet man att man är tillräckligt bra som förälder?
anna
I mina öron låter det som om ditt ex är alkis och då finns bara ett alternativ och det är att sluta helt. Det blir aldrig bättre, utan det kan tvärtom bli dramatiskt sämre. ´Det går inte att jämföra med en vanlig människas humörsvängningar. Inget blir bättre av att du relativiserar det. Kräv att han söker hjälp. Säg att du är orolig för ungarna, för det är du ju.
Stor kram från en som varit som ditt ex, men som vet att det finns vägar ut.
Men du vet ju själv hur det är, med "oro" från gamla ex...har jag förstått av din blogg. Det är j-t impopulärt.
" Du kan inte kräva nåt av mej" kommer han att säga ungefär. "Jag fixar det där. Lägg dej inte i". Och om jag insisterar
"Jaha, vill du ta barnen ifrån mej"....och så blir det ett j-a liv. Alltså, jag är rädd på nåt underligt sätt. Men jag vet inte för vad!? Hur kan det vara så???
anna
Skicka en kommentar