Du är visst både präst i kyrkan och småbarnsförälder, läser jag här.
Inte för jag vet vilken relevans det har, för dina åsikter blir väl varken mer eller mindre underbyggda av det.
Personligen skulle jag kunna avvisa den kristna referensen som struntprat, eftersom jag inte har en tillstymmelse till tro, men eftersom jag vet att många av oss makalösa och enastående faktiskt bekänner sig till samma tro som du, stör det mig ändå.
Döm inte och du ska inte bli dömd, har jag hört sägas.
Jag tror inte heller att du ska använda ditt föräldraskap som argument för en viss typ av värderingar.
Vi är många som har barn och vi finns såklart över hela åsiktsspektrat.
Men du gör så klart som du vill.
När du skriver att det som jag är och gör är något trasigt som därmed behöver repareras förundras jag.
Jag får respektera att du föredrar att leva traditionellt och skulle önska att du respekterade mina val.
Ja, för val är det frågan om.
Inget har gått sönder, inget behöver lagas.
Mina barns mammor är utmärkta mammor, men vi passar inte att leva ihop och har helt enkelt inte lust med det.
Hittills har jag inte sett något som tyder på att det är sämre för mina barn än din väg.
Inte bättre heller.
Bara olika.
Genuspedagogiken syftar till att alla ungar ska kunna välja sin väg, oavsett vilket kön man är född med. Jag försöker, men kan inte alls förstå hur det skulle vara fel.
Du är välkommen att höra av dig, om du vill. Dialog är alltid bra.
Om jag har fel vill jag gärna bli överbevisad.
Med vänlig hälsning
7 kommentarer:
Bra!!!
Shit! Hon skojar inte alltså..? "Genusmål i förskolan förberedelse för individualistiskt liv" - som om det vore något DÅLIGT!? Ska jag skratta eller gråta? Lite av varje tror jag.
Den människan gjorde mig ledsen. "Att låta det söndriga vara normen..." Så om jag tillsammans med min kärlek Johanna vill skaffa barn någon gång, är vi då exempel på något "söndrigt"?
Bra!
Men kära nån...är detta ett skämt eller?
Hon låter en stabil relation vara synonymt med trygghet för barnen. Tryggheten sitter inte i förhållandet med partnern, den sitter i en själv. Det spelar väl ingen roll om man lever ensam, om man är homosexuell eller vad man nu är. Att kalla allt som inte utgår från det traditionella för söndrigt, det gör också mig ledsen.
Ödmjukt skriven blogg-post! Verkligen härligt att se människor som inte bara kör med att kasta det kollektiva samvetet i ansiktet på folk vars åsikter eller tro avviker från samhällsnormen. Vilket sker så ofta annars. Till övriga människor som kommenterat bloggen vill jag uttrycka en fråga. Under hela mänsklighetens dokumenterade historia har det i så gott som alla kulturer setts som avvikande eller onormalt med homosexualitet. Att någon fortfarande idag i vårt samhälle ifrågsätter om det som vi är så övertygade om (dvs. att homosexuella relationer är lika goda som hetrosexuella för barn att växa upp i) är rätt, trots att detta inte ens varit samhällskonsensus mer än 10 år av världshistorien och således är svårt att utvärdera är väl ändå inte så konstigt? Vari består er bestörtande förvåning? Vilken värld har ni växt upp i? Det finns inget så tydligt tecken på bristande demokrati som när endast en åsikt är accepterbar i moralfrågor såväl som politiska frågor.
My name is Carmen and I grew up with Anna in Helsingborg in the 1980s. I moved to the States at 15, and we kept in touch on and off over the years. 3 years ago, when I had my first child, I came across an article she had written that condemned homosexuality and divorce. I am not homosexual, but have many friends and some family members who are. They are not "trasiga", but are real, loving, joyous human beings, also created by God. I am also divorced, so this took me aback as well. I have since allowed myself to lose touch with her, as I don't think we have much in common anymore, as often happens with childhood friends. I think of her sometimes, hope she is happy, and wonder how she came to be so judgmental and naive. Just my two cents from across the Pond...
Skicka en kommentar