Åh, jag blir tårögd när jag läser för minstebror om bröderna Lejonhjärta; om den ensamstående fattiga mamman, den lungsjuke ämlige lille pojken i sin säng och den där storebrorsan som alla skulle vilja ha. Fint namn och ett givet val den där gången för sexton år sedan. Astrid skriver utan krusiduller rakt på verkligheten. Jag undrar om Charlie Weimers och andra reaktionärer läst nåt av Astrid.
Karlsson på taket kanske. Mormor som skulle fyllt nittionio just idag var ensamstående morsa på det av sverige- och kristdemokrater så omhuldade femtiotalet. En gång per månad kom barnavårdsmannen och kollade så att morsan var i gott skick. Och det var hon verkligen. Renskrubbad och tillsagd att sköta sig. Mormor var rädd och det var välgrundad rädsla. Man hade en politik som stärkte familjer och könsroller var mer än okej. att det är en jävla bit kvar till målet kan jag acceptera, men inte att utvecklingen går bakåt. För mormors, morsans och alla ungars skull ska jag jag jobba för välfärden och mot reaktionära svin och familjefundamentalister var helst dom dyker upp. Forever and ever. Andra som gör det är Helene. Fet kram till henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar