För precis ett halvår sen satt jag dyngrak och flörtade med tjejerna och snackade skit och diskuterade rasism, innan jag raglade bort till en parkbänk och somnade.
För sista jävla gången.
Får mail om att jag skriver rakt och klart om alkoholen.
Det värmer, men sanningen är jag kunde skriva sida upp och sida ner, dag ut och dag in om kung Alkohols förbannelse, om förljugenheten.
En vuxen människa som skryter om sina bakfyllor och gör det till en grej att dricka får inte min respekt. Inte alls. I morgon är det ett halvår sedan jag inte kunde ljuga mer. att lägga av med drickandet var mitt livs klokaste beslut och jag vågade ta det samtidigt som hela min värld rämnade.
Jag låg och grät, jag sörjde och plågades.
Allt som kunde gå fel verkade ha gjort det.
Bara några dagar senare lämnade jag in min uppsägning från min gamla arbetsplats och min mobbande chef fick hitta nya offer.
Jag säger inte att allt är lätt nu.
Det är en dag i taget, ett steg i taget.
Att vara nykter är för mig att alltid aktivt motarbeta flykten.
Det är mer än att inte dricka alkohol. Det är att se sakerna utan skygglappar. Framför allt att se sig själv, se det som gjorde fyllan så underbar och jävlig och flykten så eftersträvansvärd.
Flykten och bekräftelsen, för aldrig vill man bli så älskad som när man hatar sig själv som mest.
Att min nykterhet är mer hotfull än min fylla för vissa är uppenbart.
Det gläder mig.
Bäva månde alla hycklare.
Kampen går vidare, den har bara börjat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar