Jag tar en dag i taget och ett steg i taget, inbillar jag mig, men det är formidabelt skitsnack. Snart är julen här, den förbannade jävla julen, som är en orgie i min värsta jävla sjukdom, ensamheten. Man ska vara två eller en familj, inte ensamståede farsa och i stort sett pank. Mina barn och jag. Kanske. Det skulle inte förvåa mig om mammornas nätverk och traditionella sammanhang passar dem bättre. Kanske lika så bra. Jag har inget att komma upp med som är tillnärmelsevis konkurrenskraftigt.
För mig är jul, midsommar, nyår och påsk årets jävligaste dagar. Det är då jag känner borde som en bautasten på mina axlar. Det är då det bekräftas att jag gång efter annan satsat fel och blivit sviken, besviken eller bara helt enkelt lämnad utanför ensam. Midsommar skulle jag ha firat på en grönskande ö, men det blev kebab med pojkarna istället. Så där har det varit. Ingen annans fel. Jag har lagt mitt hopp i andras famn och då blir man ensammare än annars, som om inte livet som ensamstående förälder är ensamt nog ändå.
Om någon har lust att dela julångesten med mig, så hör av er. Men ni har väl ert, kan man tro.
4 kommentarer:
Märkligt det här med alla högtider. Jag kan stämma in i hatet mot nyår och midsommar. Helt jävla värdelöst. Men julen är magisk för mig. tror jag fick det i mig när jag lyssnade på madicken som liten. Det är det där med dofterna., sångerna, allt det där med bach och händel. Jag har "firat" jul ensam ett år i tyskland. det var ett helvete. ett år var jag på stadsmissionen, det var fint men jag saknade mor o far o brasan i kakelugnen.jag antar att jag är priviligerad. eller hur man nu vill framställa det. i vilket fall som helst är julen den enda värdiga "högtiden" för mig. skulle gärna skippa alla födelsedagar, midsommaraftnar o nyår o påskharar om det gick.
Julen, ja... Jag gillar inte heller julen och mina ungar får mer än gärna fira jul hos sina respektive fäder som har mer tradition kring julfirandet än vad jag nånsin kommer vilja ha.
Jag har inte känt nån magisk julkänsla sen jag var tio år, med undantag av några år med lillemans pappa som är en julälskare av stora mått.
Själv kunde jag gärna hoppa över den, pyntet, maten och hysterin. Utan minsta problem.
Stora dotter firar troligen jul hos farmor som hon gjort varje år i hela sitt liv, en Fanny och Alexanderjul med alla traditioner du kan tänka dej, inklusive fulla dumma trögskallar framåt kvällningen. När all toddy, punsch, snaps, julöl, glögg, konjak, likör och whatnot är uppslurpad är farfar och pappa och övriga gubbs lagom runda under fötterna och farmor sitter och viftar med fingret och smackar förebrående, själv har hon i smyg sippat både glögg och baileys men inte får det märkas, inte. Kärringars alkoholkonsumtion sker bäst i smyg.
Ja, vissa jultraditioner är jag mer än lättad att jag slipper, jag lovar.
Min jul blir kanske ensam, kanske inte. Lugn lär den bli i vilket fall, julbidrag är sökt från majblommefonden och får vi det blir det till och med julklappar. En var, eller nåt. Ska lära mina barn att det är saligare att giva än att taga tror jag minsann.
Ser du mej i sajbern kan vi sippa alkofri glögg och spela Ebba Grön. Ja, fan.
Ja kan bara hålla med. Det känns som en jobbig tid när man är ensam!
Just det att man inte kan erbjuda en vettig jul känns jobbigt!
Jag gillar för all del doften av nejlikor, saffran och glögg. Det är bara den där gemenskapen jag spyr på, och allt kringsnacket om julklappar och varannat år hos hans och varannat hos hennes och sånt där. Då står jag där, ensam och obekväm. Och midsommar, denna kärlekshögtid, var i år som grov ironi.
Skicka en kommentar