Så var det då dags igen. Hennes arma, veka själ behöver bäddas in i skyddande omslag ännu en förbannad jävla gång, precis så som jag bäddade om henne och sjöng för henne när hon låg och log mot mig i sängen, då för så länge sedan.
Åh, jävlar.
Man gråter och slår bort det.
Maktlös.
6 kommentarer:
jag vill bara göra dig stolt. och kommer göra det en dag. en dag ska allt dethär vara över och vi ska sitta och le mot varandra över en kopp kaffe och jag ska berätta för dig hur bra mitt liv går. det kommer hända, jag vet bara inte när. nu vill jag bara säga en sak egentligen: du är en av mina hjältar, min förebild. jag är glad att jag brås på dig, har dina ögon. jag har inte bajsbrunt hår men det kommer det också, jag behöver bara växa till mig lite. men det kommer, tro mig att det kommer. en dag ska allt dethär vara över.
jag älskar dig.
*fäller en tår*
Vackra ord...
Älskade unge, du finns, alltså är jag stolt. Du är inte din sjukdom. Vissa av oss har fått i uppdrag att reflektera och oroa oss lite mer. Vi är av samma sort.
Som J's försvarare vill jag tillägga att hennes själ är allt annat än arm och vek, annars hade hon gått under för länge sen.
Nu lever hon, är i allra högsta grad levande, trots att ingen av oss kunnat göra dedär läkande miraklen vi så innerligt velat.
Alltså tror jag att vi ska visa lite tro. Dit hon har kommit har hon tagit sig själv, och det sista hon behöver är att någon tappar tron för att hon snubblar till på vägen.
Måhända är vägen inte den rätta eller den vi önskat, men det är en jävligt svår väg. Att J kan gå den visar bara bara på styrka.
/S
=(
Skicka en kommentar