Finaste C skriver om att hon blivit både äldre och yngre. Samma sak som Dylan sjunger om i My back pages. Att bli klokare är också att inte vara så stensäker på allting, utan medge att man tvivlar.
C skriver om Norrköpng också.
Det är nåt visst med industristäder, med tanken på hur välfärden skapades genom vanligt folks slit. Hur de lyckades slita sig loss från feodalherrar och bli fattiga men friare i stan.
Min släkt är en brokig skara, men hjälten alla dagar är så klart mormor, ensamma morsan, fabriksarbeterskan som drog lasset och fixade det. Jag vill tro att hon skulle tycka att det är rätt att kämpa mot skavande normer och reaktionära tillbakalickande idioter.
Men ikväll och i natt är jag långt ifrån så självgod och dryg, som mina bloggishar kunde indikera. Mängder av kaffe satte igång processer som är far from nice(bra att ha nåt att skylla på. Minstebror sover över hos en kompis och jag och sextonåringen såg "Bloody sunday" på TV. Det blir man inte muntrare av. Och jag funderar över mina roller, tänker, tvivlar, minns och vill vidare. Jag accepterar att det händer, surfar på nätet och fan om jag inte kommer ut i skogen med barnen i morgon.
Längtan blommar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar