Min ring i örat har bleknat en aning i färgen, men den sitter där den suttit i månader och åter månader. Detta är livet på riktigt, tänker jag när sexåringen och jag går och resonerar och plockar varor i korgen inne på agan. Efter att mellanbror tränat färdigt går vi hem, lagar mat och tittar på fotbollen. Även om barnen är hos mig alldeles för lite, så ska jag försöka ha vardag, leva som om detta var vilken dag som helst. Nej, exet svarade inte på mitt mail. Itället kommer ikväll klockan 22.30 ett hotfullt samtal, där hon berättar att en anmälan till socialen är inlämnad. Jag frågar vad hon vill åstadkomma, men får inget svar. Hon vill inte diskutera, säger hon. Och jag blir rädd, fast jag inte borde. Hon är mamma, hon bor större, hon tjänar mer, hon har en etablerad pojkvän (journalist på sydsvenskan)och en drivkraft att skada mig. Fråga mig inte varför, men mina och barnens trivsamma dagar verkar störa henne. Och visst har hon verktygen. Och jag vill inte, vill inte, vill inte kämpa. Jag vill ha lugn och ro med ungarna. Ha det som igår. Och ännu hellre: mer tid med dem.
En bön inför nästa år kunde vara, herregud, gör 08 lite mindre händelserikt. Tack för att jag inte dricker, tack för att jag inte är deprimerad. Ge oss tid, tack.
en det finns ingen gud i himmelen, inget starkare än människan själv på gott och ont.
C har gett mig en intressant skrift att förgylla sömnlösheten med. Nu.
5 kommentarer:
Suck man blir matt över alla kamper som utspelar sig och undrar vad de egentligen handlar om? Har uppfattat dig som en kärleksfull far med engagemang...vad mer behövs?? Frågar du dina barn är det helt klart alldeles tillräckligt.Kram!
Håller med Ylva, har också uppfattat dig som en engagerad far med stor kärlek till dina barn. Och en vilja och ambition att vara så närvarande och deltagande som du tillåts att vara. Hur tänker man då, om det ändå är för mycket närvaro och tid???
Det är mycket man inte förstår.....
Kram!
Analog kram finnes tillgodo närhelst det passar.
ibland går det inte att leva i en dröm..
Vill barnen själva vara hos dig så blir det nog svårt för någon myndighet att hindra dem (iofs lite beroende på hur gamla de är), men de senaste åren verkar vindarna blåst mer åt rätt håll, d.v.s man lyssnar mer på vad barnen själva vill.
Går emot barnens vilja gör man oftast enbart om de säger att de vill bo hos/ ha oövervakat umgänge med en förälder med aktivt missbruk, grav psykisk sjukdom , våldstendenser el.dylikt, men så verkar det ju inte vara i ditt fall. Iallafall är det positivt att föräldrar (hos social och familjerätt) får svårare och svårare att över barnens huvud bestämma hur mycket de ska vara hos respektive förälder. Det ska barnen själva bestämma, i allt större utsträckning ju större de blir.
Skicka en kommentar