22 november 2007

Recepten är rivna.

Mina segrar är högst modesta i sin framtoning. Nykterhet ser inte ut på nåt särskilt sätt och det är svårt att se hur någon ser ut som inte längre i första hand vill vara älskad och tillags. Ingen vet heller hur den där meningen i yttrandet skulle se ut om inte mina ord påverkat eller vilken hastighetsgränsen skulle varit på just den gatan eller så. Däremot kan väl tolv ungars kärleksfulla leeenden och kramar vara en typ av urvärdering av fyra månader i äventyrsdjungeln på andra sidan järnvägen.
Nu vill jag i all stillsamhet ta ta ett steg till. Jag ska acceptera den jag är, utan skyddande dimma. Kan jag klara mig utan fylla, så kan jag klara vad som helst. Men så värst lätt är det kanske inte. Och jag får acceptera att jag då och då är en sån som ältar. Pardon me if I´m sentimental, som Elvis Presley sjunger i Fool such as I; det är en väsentlig del av min personlighet. Patetiken finns alltid nånstans i mitt bakhuvud och lurar, hur cooool jag än ibland tror mig vara. Nu ska jag, ska jag, möta livets makter vapenlös. Recepten är rivna, ögonen öpnnade.

1 kommentar:

Anonym sa...

Jag är övertygad om att det kommer att gå bra. Du har viljan att inte vara slav.