No surrender.

Den vrids upp på max och jag minns han som blev min vän, men som försvann lika snabbt som han dök upp i mitt liv en vacker vårdag i ungdomens sista skälvande stunder. Vi var på väg att bli vuxna och lyssnade på musik och drack och jag somnade på toaletter och han fick ta tvåan hem själv. Vi var som höstlöv på Kungsgatans allé; vi for åt olika håll och sågs bara en ynka gång igen, sen vet vi inte mer om varandras öde. jag tror han bor med sambo och eventuella barn i ett radhus i Frölunda, det skulle inte förvåna mig. Det är inte alls så att vänner finns kvar no matter what, dom kommer och går. Och man kurar ihop i höstmörkret och vet att man måste genom vintern om man vill se sommaren igen. Jag springer genom höststan och jag avskyr varje minut av det. Springandet är bra, men hösten är ensam och sorglig. Hemma är kaffet varmt. Jag funderar över vänskap och lojaliteter och får inte ihop det. Minnen blandas med nuet och det blåser genom märg och ben.