DDR fyller sextio år precis idag och uppe på podiet vid Marx-Engels Platz står ledarna för paritet, FDJ och de så kallade fackföreningarna på en tribun och ser hav av röda fanor, stridsvagnar, pionjärer och gränssoldater som sjunger da haben wir unsere Schutzall gebaut, passera. Plakat och banderoller talar om framsteg och socialism.
Glasfasaden på palast der republik glimmar som guld när oktobersolens strålar letar sig ner genom smogen.
Fast, nä, sådär är det ju inte. Muren föll, Honecker flyttade till Chile och Berlin är en otroligt cool stad att vistas i. Grenzübergang Friedrichstrasse blev en turistfälla och Tränenpalast blev teater. Allt har blivit bättre för alla. Ändå får det gamla östtyska kommunistpartiet upp till en tredjedel av rösterna i det som en gång var det DDR, som alltså inte blev mer än dryga 40 år. Det är svårt att begripa, men kanske hade folk väl högt ställda förväntningar. det är så lätt att romantisera grönskan i gräset på den andra sidan. Kanske. I Tyskland finns inte bara minnen, utan också framtiden. De gröna fick över tio procent i valet och kan vara en stark opposition både till den regerande högern och ostalgi-vänstern.
Åh, jag minns när man stod där i kön och väntade på att få komma igenom det hål i muren som kallades Checkpoint charile. Visumet kostade 6,50DM och man var tvungen att växla in 25 mark till kursen 1:1, pengar som i stort sett inte gick att göra av med på en dag. Jag minns tvåtaktsbilar och äckligt luktande östcigarretter och beskäftiga plakat om samarbete med Sovjetunionen och illa klädda studenter som ville växla svart. det var spännande och förfärligt. Köer, usel service, vopos och rädsla. Bort, det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar