Jag valde mig själv.

Jag ser Toni Holgersson på omslaget på accent och sen en artikel en bit in i tidningen och jag tänker att det där kunde ha varit jag, kan vara jag om jag inte håller nykterhetslöftet, utan faller tillbaka. Alla missbrukssjukdomar är progressiva, så det blir aldrig bättre. Jag har skrivit förr om hur jag vaknade på parkbänken och fick hjälp av vänliga själar att överleva. Om man tror att man ska klara allting själv, så har man ett hjärta av sten. Man behöver människor. Ändå är man så jävla ensam i själva livsvalet. Det finns ingen att skylla på, det är ingens ansvar utom ens eget. Men tills man inser det så simmar därute i det iskalla vattnet och man räcker ut handen till snart sagt vem som helst som därmed kan göra vad fan hon vill med en. Man kan hamna i kung alkohols sällskap, i famnen på någon som låtsas ge, men som bara stjäl ens värme eller i andra osunda beroenden. Sen står man där och undrar varför man inte vågar vara singel eller varför man hamnar så fel i förhållanden. Man förgiftar sin kropp och själ eller låter sig förföras. Allt för att slippa se sig i spegeln. Jag kommer från en släkt av missbruk och otrohet mot ideal. Jag är född sån, men kan välja bort det. Jag står ensam i mina val, men klarar mig inte utan andra människor. Det känns tryggt. Jag kunde blivit Toni. Jag kunde blivit min alkoholiserade granne. Jag kunde blivit den som gick från relation till relation för att slippa vara ensam. Jag valde något annat. Jag valde mig själv.