Att jobba med barn är ett privilegium.

Skickar ett mess till föredetta kollegan F och får svar efer en stund. Jodå, nu har hon börjat praktisera i en femma på Husieskolan, mitt i det välmående utegrillsbältet. Och hon mår bra och trivs på sin utbildning, precis som jag visste att hon skulle. Kollega F är den som jag diskuterade livsfrågor, språk och kultur med på jobbet. Vi har samma smak för starkt kaffe och sötsaker och barn i samma åldrar. Kontaktytan är stor. Jo, så bär hon ju slöja och är muslim också. Och hon vet min syn på sakerna, att slöjan är ett sätt att kontrollera kvinnors sexualitet, snarare än något som har med en eventuell gud att göra. Men det gör inget att vi tycker olika om det där. Hennes islamske gud verkar kärleksfull och fullt kompatibel med läroplanens värdegrund. Muslimer är inte gjorda av glas, man får lov att säga om man inte delar deras syn på män, kvinnor och regler. Och lika lite som jag skulle vilja ha en knutbykristen eller livetsordare på mitt jobb, skulle jag kunna tänka mig en kollega som tolkar sin koran så strikt att det möjligen får synas lite ögon, men inget annat i mitt sällskap. Jag tror inte att så strikta tolkningar av religioner går att förena med det läroplanen säger om att stereotypa könsroller ska motverkas. Och när Yvonne Ruwaida och nu även en grupp s-kvinnor går ut och säger att detta med heltäckande klädsel är något jag måste acceptera, så säger jag bara nej. Det är lika lite okej med total nakenhet på jobbet, för övrigt. Hur folk klär sig hemma, på badet eller ute i offentligheten skiter jag i. Och att åberopa sin religion smäller för mig inte högre än att åberopa sin politiska uppfattning eller något annat. På jobbet har vi ett bestämt uppdrag som är formulerat i skollag, läroplan och lokala mål. Att jobba med barn är inte en rättighet. Det är ett privilegium.