Wiehe i parken.

Vi kom cyklande, promenande och några kom förmodligen åkandes i barnvagn med. Den det var kväll och den 21 juli 2009, 40 år efter månlandningen. Åldrade proggare, GU-sammankallande och andra helt vanliga malmöbor i ett lämmeltåg som fylldes på och blev en tjock lavaström ju närlre Pildammsteatern vi kom. Och kvällen var så ljum och skön som den blir i en amfiteater i en park i parkernas stad i slutet av juli. Mikael Wiehe är vår gubbe. Ibland ser man honom på Triangeln med matkassarna i handen, ibland på rastaurang Möllan, men nu stod han ensam på sommarscen Malmö och fyllde oss många tusen med hopp och glädje. Man ska inte ge upp, inte vika ner sig när det blåser, eller fly in i det privata, för man kan alltid göra en skillnad. I morgon går vi upp igen, går till jobbet och lever våra radikala övertygelser, så gott vi förmår. Vi sorterar våra sopor, vi cyklar och åker kollektivt, vi lägger kläder i Emmaus låda och handlar kravat och fair trade. Vi jobbar för att ge flyktingbarn och utvecklingsstörda redskap att formasina liv efter sina förutsättningar, vi skrattar och njuter emellanåt. Kan man sätta två gubbar på månen, så kan vi få en solidarisk värld. Det är så jag tolkar Mikael Wiehe. Vi låtsas inte om att han ibland är fyrkantig och försvarar Kuba. Hellre det än abortregister eller vapenexport, liksom.