Du väljer ditt liv.

En gång såg jag en tröja med texten: "avskaffa valfriheten". Det var väl någonting med att man inte ville välja skola eller elbolag eller så. Ett politiskt statement. Som Nordman sjunger om att ödet blev min väg, så vill man slippa fejsa det förhållandet att ens liv till allra största delen formas av en själv, genom de val man gör. Men livet är orättvist, alla kan inte välja allt. Jag kan inte välja att bli USA:s president eller snabbast i världen på 100 meter fritt, inte heller kan jag välja var i världen jag föddes. Men nästan allt annat. Därför blir jag ledsen när folk pratar om hur dom hamnade i missbruk eller blev kvar i Trollhättan eller på ett kasst jobb. Eller när folk säger att dom inte får äta det ena eller andra av religiösa skäl. Jag lider med sånt, det får mig att vilja gråta. För inget sånt bara händer eller är; det är tyvärr frukten av ens egna val. När jag var ung och jobbade på kollo läste jag Camus och Sartre på journätterna, medan kolloungarna sov och pratade i sömnen. "Det är ju fan att det alltid är upp till en själv", tänkte jag och ville istället tro på gud eller horoskop. Men även om gud eller horoskop skulle begränsa ens valmöjligheter så måste man välja det man kan. Ödet bestämmer varken var jag ska bo, vad jag ska jobba med eller om jag ska supa ner mig och vakna på en parkbänk. Det är mitt eget val, mitt eget ansvar. Det enda jag aldrig kan välja bort är det egna ansvaret.
Själv har jag en depressiv- och missbrukarsjäl, som måste hållas i schack. Jag vet vem jag är och vilka förutsättningar jag har. Jag har också mina övertygelser om hur jag vill leva och ha det och jag fattar att jag inte till hundra procent kan ha koll.Det är okej, det kan jag stå ut med. Men det jag kan påverka, det ska jag fanemig påverka. Mina svåraste val har varit att lämna mina barns mammor och att sluta dricka och självömka. I såna lägen känns valfriheten som ett fängelse och man önskar att det var livet som valde åt en. Men livet väljer aldrig åt dig, du väljer ditt liv.