Till oss som tror på lyckliga slut

Vi som slutar ljuga, börjar leva och som hellre låter oss kallas självgoda än falskt lyckliga i nån cocoonad värld, lever nu och här där det händer. Man måste göra det nu, för sen kanske aldrig inträffar. Jag vill kunna se min spegelbild i ögonen och säga att jag gjorde det och det. Så vi grundar med kärlek och kaffe i sängen. Går på festivalen som aldrig bara är rolig, utan andas både kärlek och politik. Vidare med falafellunch på nummer ett nere vid Bergsgatan och så toppar vi med solnedgångspicknick på en kulle vid sundet.
Filmerna vi ser ska sluta lyckligt och det gör dom.
Söndag kväll går vi med långsamma steg längs Östra förstadgatan och Östergatan. På en uteservering sitter dom och skrålar, ännu djupt nere i förnekelse. Jag kan gott känna mig stolt över att jag såg igenom det där, men så tror jag ju också att hoppet är större än hoten, som det står i de grönas partiprogram. Vi säger inte att det är enkelt, bara att det är möjligt. Vi kan låta bli att ljuga och fly; det finns lyckliga slut.