Mozzarella på pizzan.

Ibland fattar man hur saker hänger ihop. King Louis i Disneys ljuvliga djungelbok heter ju så därför att det är just den store Louis Prima som gör rösten och sjunger monkey song i filmen. Den här, ni minns. Djungelboken, men med helt andra och svenska, röster var förresten med all sannolikhet den första hela film jag såg på bio och det var under det omvälvande året 1968, strax innan jag fyllde fem år. Louis Prima är fortfarande väldigt bra, både i den berömda filmsången och i det andra han gjorde. Som Buena sera, som jag lagt upp på fejan. En blandning av fin- och fulkultur som både borde kunna tilltala Åsa Linderborg och Göran Hägglund i deras respektive patetiska ringhörnor i den aktuella debatten. Om pseudodebatter som de flesta varken bryr sig om eller hört talas om anade jag heller inget den där höstdagen för 41 år sedan på biografen draken i Göteborg, i folkets hus nära Järntorget. Jag gillade det jag gillade då som nu. Alla försök att verka cool och kulturell har alltid misslyckats för mig. Jag är en sån som sjunger med i Sound of music och gråter till begravningsscenen i Four weddings and a funeral gång på gång. Disneyapan vill bli en människa, fulkultur vill vara fin; alla tycks längta efter att bli sådär godkända av etablissemanget (vad det nu är) eller majoriteten (vilka dom nu är). Själv vill jag inte bli som du. Du-uh-uh. Jag vill tillbaks till Rom. Jag vill ha mozzarella på pizzan, tammefan.