12 juli 2009

Vill att det stannar.

Jag drar resväskan efter mig på Stockholms central och det är tidig kväll på denna plats för dramatiska möten och tårfyllda avsked. En liten tjej i en paraplysulky sträcker ut armarna mot mig och på radion hör jag att GAIS ligger under med 1-0 mot Halmstad. Aftonbladet presenterar den fantastiska nyheten att LaToya vet vem som dödade hennes bror. Rom är plötsligt långt borta. Jag lämnar sunkstationen och går ut på Vasagatan och det är ganska varmt i Sverige med. Men inga vespor, inga inkastare till restauranger med underbar pasta och märklig saltimbocca och inga fiatar som tutar oupphörligt. Under flygbytet på Schiphol droppade regnet och det luktade gammalt piss i gången från planet och in till terminalen. Man visste liksom vad som skulle komma. Rom är allt man kan tänka sig att vilja ha i livet och lite till. Lager på lager av historia, kultur och nyanser och romantik. Man kommer inte undan fontäner och trappor, vill inte glömma dofter av olivolja och färskt bröd. Vill att det stannar. Väskan är fylld av smutstvätt och presenter och mitt tåg går till Malmö klockan 21.55.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Om du visste hur många gånger jag stått där i min hemstad på stockholms-centralstation och gråtit av förtvivlan pga avsked. En gång grät jag så mycket att min norrlänning hoppade av tåget igen och kom tillbaks :-)

Tågstationer är speciella. Det har en känsla som är både vemodiga och lyckliga på en och samma gång.

Rom är inte fel men själv skulle jag nöja mig med lilla torg just nu :-)

Nina

Anders sa...

Tågstationer är som romantiska filmer. Men så är jag ju nörd på både tåg och romantik med.