Min dåvarande kollega var inte någon särskilt modern person. Hon kunde låta barnen gå två och två "pojke-flicka", därför att det var liksom praktiskt (samma tjej skröt fö över att hon inte läst läroplanen. För det blev hon befordrad till bitr rektor lite senare). Däremot var hon rädd för att pedofiler skulle invadera parken och förgripa sig på barnen om dom badade nakna. Jag förklarade för kollegan att det av flera skäl inte var sannolikt. Dels är pedofilerna få, dels var vi ett antal närvarande pedagoger och i slutändan kanske badkläder eller inte inte spelar så stor roll för pedofiler. För mig utföll kalkylen så att vinsten med att låta barn få behålla en okonstlad syn på kroppar var större än riskerna för pedofila övergrepp. Men jag var såklart slarvig och flummig, hörde jag bakom ryggen. En annan risk som jag inte ansågs ta på allvar var risken för drunkning i lilla Pildammen om barnen tilläts leka nära vattnet. en flicka ramlade visst i och fick vatten till knäna. Föräldrarna skrattade och sa jaja, då lär hon sig och sen var det ute ur världen. Men min kollega larmade chefen och det blev ett himla liv. Fattade jag inte att barn kan drunkna i så lite som fem centimeter vatten och VAD SKA FOLK SÄGA? Mest det sista då, om jag känner min fd chef rätt. Muntlig varning. Gäsp. Vid ett andra tillfälle blev jag anklagad för att ha hotat barnen med stryk (jag hade spelat upp en en liten "pjäs" och inför en kiknande barngrupp vrålat: "Är det nån som vill ha STRYK?"). En annan gång anklagades jag för att ha kallat barnen för miffon, vilket säkert var sant.
Så säger jag till alla jag tycker om.
En unge på mitt nuvarande jobb kaxade sig mot än den ene, än den andre av de jämnstora (fem år) barnen. Till sist hade han jobbat ihop till en smäll. Han gallskrek, men, nä: inget stöd hos mig. Jag vet åtminstone sju pedagoger som hade skällt på det andra barnet. Men det är bra att lära sig att det kan göra ont att mucka med fel person. Man får ta med det i kalkylen, i alla fall.
Barn (och du och jag) mår bra av att möta utmaningar, det skriver alla under på. Ändå präglas så mycket av barnens fostran i förskola och hemma av en lite ängslig rädsla för verkliga och inbillade faror. Ofta handlar det om att allt är så mycket farligare i världen nu än förr (trots att det inte är sant) och om saker man "hört" eller läst i aftonbladet. Det är lite sorgligt. Vi riskerar att få en halv generation fegon, som liksom åker barnvagn tills dess dom blir mobbare i första klass. Man lär sig varken handskas med sig själv eller världen.
Om man låter barnen vara som Ronja rövardotter och söka upp risker och lära sig handskas med om, så tror jag att det blir bra. Och våga för helvete vara lite busiga, skippa dokumenterandet och brottas med barnen en stund istället. Livet är inte farligt, det är kul. Dom flesta människor är snälla. Var inte rädda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar