Lång cykeltur.

Löpturen igår blev till en lång cykeltur istället. Så kan det gå. Genom parken, längs kusten och hela vägen ut till Klagshamn. Sen inåt landet och hem via Västra kalgstorp och genom Lindeborg (där jag lyckas snurra bort mig). Man kommer ju längre med cykeln, även om träningseffekten blir mindre. Och när man hamnar fel, så hamnar man rejält fel. Och jag kollar in min hemstad, på betryggande avstånd från valkretsen Södra Skåne där rasistsvinen bara är åttatusen röster från riksdagen. Man hör hammarslag och tänker sig svettiga män i linnen som sågar. Fortfarande byggs det mycket i min stad och jag fylls av en ömhet av vi faktiskt bygger hyreshus och bostadsrätter i traditionellt fina områden längs kusten (och varje gång protesterar borgarna ;)). Malmös bostadspolitik är inte perfekt, men den får oförtjänt mycket skit. Hos oss lever ideerna om jämlikhet kvar. I Malmö bor jag och här föddes mina barn. Jag tänker på om jag kommer att stanna mig för evigt eller om min rastlöshet kommer att bestå och föra mig vidare. Kanske återvänder jag till Göteborg när barnen är vuxna, vem vet? I så fall får dom häva förbudet mot gatumusik först. Men ute på landet mellan Klagshamn och stan finns inga gatumusiker, fast det såklart är lika mycket Malmö som Södra förstadsgatan och Möllan. Här och där ser jag garage med jeepar utanför. Det är en smula märkligt. Ingenstans i Sveriges långa land finns så mycket bilvägar som här. Ute på Klagshamnsudden luktar det bajs och tång, men den gamla fiskeläget är en ljuvlig plats. Hit ska jag ta termiosen med mig nån dag, tänker jag; termosen och en bra bok. Sen ska jag spana in måsar, båtar och alla de 48 vindkraftverken. Hav förenar, skog skiljer åt, tänker jag innan jag trampar in mot Värnhem igen.