Regnet faller.

Nu faller regnet och vatten rinner ner i jorden, sugs upp av trädens rötter, så att bokar och pilar kan växa sig stora och starka här i parkernas stad. Jag sitter och spotifyar Peps Perssons ljuvliga Edvard-tolkningar och känner mig en smula skånsk just idag. I hela mitt liv har skånsk dialekt varit en del av min vardag och på farmors TV tronade en skånsk flagga rödgul och grann, utan en tanke på osund nationalism. Farmor skulle fnyst åt sverigedemokrater och Skånepartiet, precis som hon avvisade all halelujapolitik och hyckleri. Vi satt i hennes kök på andra lång och snackade och hon rökte sina eviga commerce, tills cancern tog henne en vacker sommardag som den här för snart trettio år sedan. Skåne lämnade aldrig hennes hjärta, fast hon bara var tonåring när hon flyttade norrut. Nu har hon fyra barnbarnsbarn födda i Malmö och hon skulle sträckt stolt på sig om hon visste. Äldstebror, farmors tredje barnbarnsbarn, är en person som inte alltid gör livet lätt för sig. Men han har en självständig stil och smak och jag tycker att jag lyckats i min fostran av honom. Skolan är ingen succé, men vi pratar om liv, död, fotboll och politik när vi sitter och fikar på espresso House nere på centralen. Sen kollar vi dofter och kläder på varuhusen och han drömmer om en armanikostym och att få se Eros Ramazotti i höst. Och jag tackar min lyckliga stjärna för att vi bor i den stora stadens centrum, långt från snäva normer och könsroller. Tankarna spretar och far. Hoppas att han aldrig försöker passa in. Hoppas han får vara lycklig. Farmor dog bitter och besviken: kunde jag inte fått några år till. Alla commerce var upprökta och Skåne såg hon aldrig igen. Jag ber äldstebror döda mig kallt och kliniskt, om jag någonsin säger att det var bättre förr.