Bloggande är litteratur.

"Men du skriver ju som om du trodde att du visste allt", säger Sara när jag ännu en gång förvånas över att bli kallad självgod och att jag drar på mig hatmail efter att ha bloggat om enkla saker."Sån är du ju inte i verkligheten", fortsätter hon. Själv tycker jag att jag andas mycket tvivel och vånda i mitt bloggande och att jag vågar lämna ut även känsliga saker om mig själv. Men jag är nog en smula oförsiktig och slarvig i mitt skrivande och det är inte utan anledning. Det fanns en tid då jag lovade någon att hålla tillbaka och inte skriva saker rakt ut. Det var ytterst förnedrande och något jag sen lovat mig att aldrig göra om. Jag skriver och försöker vara den jag vill vara. Men det är tydligt att det inte räcker hela vägen. Idag fick jag höra om en bekant som först blev dumpad, sen återtagen på villkoret att han lämnade henne space, som det heter. Han gick såklart med på det. Men även om jag tror att relationer kan se oerhört olika ut och vill bekämpa snäva normer, så tror jag att det måste vara jämlikar som ser varandra i ögonen och är ärliga. Exakt vad spacet innehåller är också svårt att veta och det lär föda en osäkerhet och ett evigt grubbel om att man inte är älskad för den man är. Bloggande är nog litteratur, förresten. Man är ett bloggjag och ett irl-jag och dom är lite olika. Stackars dom som gillar mitt bloggjag om dom får veta vilken mespropp jag är i verkligheten.