31 maj 2008

Resa är bra - aff är knasigt.

Min favoritcommunity har tappat stinget. Först hade man nån slags mobbingtävling där man skulle samla kramar och därmed visa hur populär man var (och vilka nollor dom kramlösa var). Nu ska man skaffa kunder åt nåt charterbolag och som tack deltar man i en utlottning av en charterresa eller vad det nu var. Charterturism är inte direkt min kopp kaffe. Folk flygs runt halva jorden för att utnyttja billig arbetskraft och inte så sällan för att ägna sig åt det som förskönande kallas för sexturism. Klimatsvineri och rovdrift på människor samtidigt, liksom. Folk kommer hem från Thailand och berättar om hur billigt allting är och vilken fin service man får. Jotack. Och Lottie Knutsson föreslås till statsminister därför att hon är så fin och ställer upp för sina kunder under tsunamin. Jag begrep egentlgen aldrig varför Sverige skulle ta ansvar alls för folk som frivilligt lämnat landet, men ibland duger pappa statens varma hand. Lottie Knutsson och hennes företag tjänar stora pengar på att folk är fattiga och/eller prostituerade i Thailand. Inte så ärofyllt i mina ögon. Resa är bra, men inte herrefolksbeteende. Aff är knasigt.

Spinoff.

Musik.

Bortamatch på andra sidan.

En gång i timmen går bussarna till Lomma och från hållplatsen är det kilometer att gå till fotbollsplanen. Det är tyst i idyllen, bara några få tanter med hundar. Dubbelgaragen är stängda och låsta. Ingen vet vad som händer bakom mexitegelfasaderna, man kan bara gissa. Det doftar lågskattekommun och egoism.
Det stör mig inte att folk vill bo i sömnsjuka villaghetton, låt dom leva i tristessen, men det stör mig som fan att dom har rätt att finansiera sina poggenpohlkök och helkaklade badrum genom att arbeta i Malmö och spy ner mitt hemma med cancerogena gifter och kvävedioxid. Gör er grej på hemmaplan, snälla. Exet kommer farande med benskydd, sen är allt frid och fröjd. Mellanbror har för dagen flyttats upp på topp och gör mål. Fotbollsföräldrar solar och peppar. Efter matchen går vi ner och tar en glass och väntar i 45 minuter i solskenet på bussen som ska ta oss hem. Lokalbefolkningen handlar grillkol och groggvirke. Snart är vi hemma vid Kungsgatans allé och Rörsjöparkens tomma plaskdamm. En annan värme, liksom.

30 maj 2008

Sång på väg och disney på danska.

Jag sjunger och funderar om vartannat när jag cyklar eller springer. Idag på väg till jobbet var det Victor Jara: te recuerdo, Amanda/la calle mojada/corriendo a la fábrica/donde trabajaba Manuel och så. Progg passar på morgonen. Spanska passar nog alltid egentligen. På eftermiddagen var det green day: Do you have the time/to listen to me wine/about all thing and everything all at once. Folk kollar, skakar på huvudet eller ler. Men jag KAN sjunga, envisas jag med att tänka. I helgen ska det bli 25 plus. Em och son frestar med Segevångsbadet, men mellanbror ska spela match i Lomma, så det är bokat. Nu är det i alla fall en fredag med fruktpaj och Disney på danska.

29 maj 2008

Rosengård tor (2)

Har lite utematte med några ungar mellan tolv och ett när de mindre sover. Vi går runt i området och räknar fönster, bilar och sådär. Lite färger också, blåa bilar och bruna hus, liksom. Det är mycket folk i rörelse, för det är det alltid här ute när solen skiner. När det regnar håller sig folk inomhus.
Rosengård är som le Corbusiers sista suck. Big scale, liksom. Hälften allmännytta, en fjärdedel bostadsrätter och en fjärdedel privatvärdar. Och mitt i alltihopa, det knasiga centrumet ovanpå motorvägen. Nu gör ju inte folk alltid som dom blir tillsagda, så det har dykt upp små affärer lite här och där med konstiga tyska kex, äcklig jos och frön och gryner som jag inte har en aning om vad dom heter.
Alla har åsikter om Rosengård, men få sätter sin fot här. Och ytterst få som har ett val bor här. Tidningarna brukar hitta nån som bott här sen badet invigdes 1970, men fakta är att nästan alla drar så fort dom kan. Ingen som kan välja hänger på Calles, när Möllan svämmar över av coolt folk och billig dricka.
Jag och ungarna räknar och pratar, sen går vi tillbaks till förskolan och äter mellanmål. Hälften av barnen äter vegetariskt, eftersom vi vägrar servera halalkött.
Och när jag jobbat färdigt för dan tar jag samma tur som så många andra, över viadukten, tvärsigenom kyrkogården, ut på andra sidan, under järnvägen och hem till Värnhem.
Jag äger mitt liv, jag kan välja.

28 maj 2008

Hybris och ett tydligt språk

Lite hybris där, kanske. Jag trodde uppenbarligen att jag kunde springa fort som en blixt utan att ha laddat med hydrokarbon eller ens rejält med sömn. Nu löpte jag in under 50 i alla fall, men det var ingen njutning nånstans. Men efteråt i gröngräset med Johanna och Rasmus blev det bättre ljud i skällan. Det finns annat än politik som förenar. Partigrundaren med dotter skymtade förbi inne på området, men jag hann inte byta några ord med honom. Vi kunde kanske pratat EU; det är värt att notera att även han, själva symbolen för EU-motstånd, följer partimajoriteten i omsvängningen.
På eftermiddagen med kaffe och kaka får jag ännu en bekräftelse på att blogg- och nätforumjaget inte alltid talar lika nyanserat som stämbanden och antagligen ännu mindre än kroppsspråk och ögon. Det är så. Jag skriver som en kass Hemingway, med massor av luft som man kan fylla med eget gods. Däremot talar jag som en göteborgsk Clabbe; flödet stilas aldrig. Jag ska tänka på det där. Nu: sol och jobb.

27 maj 2008

Nu är nog.

Det är ingen jingle-jangle morning, utan allt är liksom som vanligt. Jag tänker springa blodomloppet idag, en mil genom stans södra förorter, vilket är en originell bansträckning. Årsdagarna avlöser varandra, men jag har ingen lust med det längre, det behövs inget sånt. Nuet räcker så bra. Precis som jag inte vill dröja i det förgångna vill jag slippa babbla om visioner. På kongresserna beslutar vi att ha det ena eller andra "kvar som visioner". Det verkar betyda att nån gång i framtiden kanske vi kommer att tycka att medborgarlön och utträde ur EU är bra, men nu vill vi inte ha det och dessutom funkar det inte. För mig är nu nog.

26 maj 2008

Ingen metafor

Så mycket kan jag ju säga som att den som skickar dikter av Emily Dickinson till mig, har minst halva foten inne, eller hur man nu säger. Nu har ju vederbörande mycket mer än så, mer än jag riktigt fattar faktiskt.
På jobbet idag blev det nåt slags mentalt ösregn ovanpå det andra. Det var nog heller inte helt lyckat att hoppas barfota i vattenpölar. Huvudet kändes tungt och varmt och jag är, var tröttare än tröttast.
Nu väntar ett gruppmöte inför tekniska nämnden.
Inte ett ord i förväg, såna är reglerna när man samarbetar.
Mina fötter är kalla, men det är regn och inte nån metafor, det kan ni vara säkra på.

Man väljer.

Det var längesen vi såg varann längesen vi pratade, som Eldkvarn sjunger. Du får inte chansen att göra mig ledsen fler gånger. Du får leva i din lögn utan mitt sällskap. Jag skyddar min kropp och min själ från minnet av dig.
Känslomässigt är du ett barn och jag vill ha vuxna i min närhet.
Det var lördag för precis ett år sen. Precis ett jävla år sen. Du hade såklart inte kunnat låta bli att ha lite både och i livet; du fixade det med att ljuga för oss alla, men allra mest för dig själv .
Jag var den du pratade tre-fyra timmar om dagen med, om liv om lust om allt det där som är viktigt och nära. Politik, såklart, feminism och radikala idéer.
Jag väntade, som du bad mig, jag lämnade ut mig och förnedrades.
Så ringde du, dårå. Det gjorde du ju alltid.
Du tänkte leva i en lögn, meddelade du och det gör du.
Man väljer.

25 maj 2008

Eller underbart.

Ja, jag sa faktiskt . Peter E påstår att jag alltid inleder mina anföranden på det viset, men så är jag ju en gammal arbetarkämpe med. Eller inte. Att mitt motstånd mot medborgarlön och min önskan om europeiskt samarbete kommer från vänster, är inte helt enkelt att fatta för alla. Partiet förmådde inte ta ställning helt och fullt mot representation utan alkohol, eller för en queer och jämställd föräldraförsäkring, men vi är på gång, det löser sig med tiden.
NU, på Stockholm C mellan tågen, undrar jag varför tågresan Östersund-Stockholm gick så fort och varifrån min nyvunna kärlek till fjäll, skogar och trähus kommer ifrån. Jag är ju värsta sortens stadsmänniska, herr Urban Green själv. Nå, i morgon lär det ha gått över. Saknar ett visst par ögon alldeles förfärligt. Eller underbart.

24 maj 2008

Minutes of fame.

Det är såklart otroligt kul att bli omklappad och till och med susa förbi i TV en sväng. Och jag sa bra saker om varför pengar intre villkorslöst ska betalas ut till missbrukare och som vårdnadsbidrag i patriarkala kulturer.
Femton minuter av berömmelse, som Andy Warhol sa. "The fame thing isn´t really real", säger Julias rollfigur i Notting hill. Så jag drar på mig träningskläder och springer en sväng istället. Ner till Storsjön och genom hela den trevliga stan med raggare, barnfamiljer och flanörer. I bakgrunden, fjäll med snö på toppen. Lite mindfulness mitt i alla samtal, mingel och arbete med yrkanden och åsikter. Tillbaka sen och mer spännande möten och underbara samtal. Kärlek och politik, ni vet. Livet.

23 maj 2008

Jag är med.

Jag kommer upp till Östersund efter en natt av samtal, minnen, men också politisk verklighet i allra högsta grad. Folkets hus är ombyggt sedan 1991 oh det är jag med och partiet i allra högsta grad. Allt är bättre nu, enas jag och kanslichef P om och nostlgi är trams. Debatten om EU-medlemskapet handlar för mig att stanna och kämpa eller stå vid sidan av och verka smartare och bättre. I min värld hotar man inte med att lämna, man hotar att stanna och fortsätta vara besvärlig. Utanför är nedanför och farligt nära avgrunden. Att ställa sig vis sidan av och köra sin egen grej kan i olika sammanhang locka, men det är trots allt tillsammans som man är starka. Vi har inget annat än vår solidaritet, som Roffe Wikström sjöng. Vi gröna sträcker det längre och vidare än andra. Jag är med och det är bra.

22 maj 2008

Tro

På lunchen går jag en sväng på Rosengård Centrum och kilar in i biblioteket. Lånar bortom normen 2.0 och Lars Noréns dagbok. Den senare kommer jag nog bara att bläddra i, skulle jag tro. Men vägen till Östersund är lång och Pluras bok är snart slut. Rerlekterar över ett samtal om religion och tro, som jag hade med fina S igår. Jag tror inte på gud eller gudar, men har i princip inget problem med andras tro. I princip alltså, när det till exempel handlar om att Ella Bohlin, kd:s ungdomsordförande tillhör Livets ord, som tror att handikappade barn föds därför att deras föräldrar inte tror tillräckligt, uppstår bekymmer. En tro som innebär fördömande och begränsningar av människors rättigheter och friheter är fel. De politiska konsekvenserna vågar man knappt fundera på.
Men underbara S tror inget sådant alls, utan vårt samtal är som alltid intressant och bra. Utom när vi är trötta och missförstår varandra i msn-träsket.
Grattis till M på födelsedagen, förresten, hoppas du har det bra.

Olyckspillret.

Det skulle krävas terapi, för att jag skulle fatta grejen. Eller rätare sagt komma hem igen till insikten om att det sitter i den egna viljan och att kemi och biologi snarare styrs av hjärnan och inte tvärtom. Det tar oftast fem snabba minuter hos en läkare för att få veckors sjukskrivning och ett recept på svindyra psykpiller. Sen är man fast i skiten på riktigt. Jag undrar fortfarande varför ingen, säger ingen frågade hur mycket alkohol jag drack. Hade dom gjort det så hade kanske jag nåt år tidigare fått konfrontera mitt drickande. Nu krävdes det en parkbänk, en katastrof i form av ett monumentalsvek och goda vänners röster långt, långt senare får att jag skulle förstå. Msn tar sina piller, gör läkemedelsföretagen förmögna och så har ingenting hänt, inget väsentligt. Mänsklig samvaro, samtal och kärlek. Egen vilja.
Inte så svårt att fatta egentligen, väl?

21 maj 2008

Spinning wheel.

Det snurrar i snabb takt. April, maj och antagligen juni är händelserika som fan och det finns inte mycket tid för reflektion eller ältande. En ny konflikt med exet seglade upp från ingenstans och det utvecklas efter känt mönster, förutom att jag inte blir rädd, inte viker ner mig. I morgon ska jag ta tåget till Östersund och partikongressen. Det är som att ta allting hem igen, I Östersund upplevde jag min första partikongress 1991. Året efter valdes jag in i partistyrelsen och det känns som om det var för ett liv sedan. Tre barn och spruckna relationer, vänner och politiska uppdrag som kommit och gått i den nödvändiga resan framåt. Nu är jag tryy och förberedd. Mitt parti är som jag, rymmer motsättningar och mångfald och brottas med sin självbild då och då. Vi ska ta ställning till frågor om europeiskt samarbete och socialförsäkringar. Vi ska mingla och skapa nätverk, så klart. Och jag ska andas in den klara jämtländska luften, springa en runda och se ett par bruna ögon glittra i allt det blåa.

20 maj 2008

En majdag som alla andra.

På tåget ner från Göteborg läste jag nån sån där relationsfrågespalt och fick en tackling som bonkade till mig rejält där i Öresundstågets obekväma säte.
Nån frågare fick beskedet att gå till sig själv och formulera vad han själv ville i relationen och inte vara så förbannat tillmötesgående och anpasslig. Man kunde satt in en bild på mig där i tidningen, det var ungefär allt som fattades. Även om det aldrig varit bättre ställt med min självkänsla, så faller jag in i gamla vanor ibland. "Nej, det är helt okej, jag kan vänta tills du har tid" och så där.
Om jag medvetet sökt mig till kvinnor som pissat på mig eller om det är något i mig som lockat fram dom sidorna, är inte gott för mig att veta. Det är fanemig lika illa vilket som. Det är mitt ansvar att hålla mig borta från folk vars egon växer som cancer och snor åt sig allt som rör sig. Jag blir inte den jag vill vara i sånt sällskap, jag blir rädd, grinig, misstänksam, bortdribblad och bitter.
Ibland kommer fanskapet förklädd till en rymdblomma, men det är samma elände no matter vilka looks man lägger sig till med.
Men så kommer då någon annan från ingenstans, någon som visar hur det egentligen ska vara; någon som verkligen är det jag trodde att hon och hon var. När det vilar en äkthet och genuin självklarhet bakom orden, när det inte krävs smygande eller omedelbar bekräftelse för att jag ska få finnas, när jag verkligen är den för henne som hon är för mig, när jag inte stör med mina patetiska meddelanden och taffliga verser, då vet jag. Då vet jag.

19 maj 2008

Fanmail och laganda

Efter min artikel i Grönt fick jag ett mail från en person som totalt hade omvärderat mig. Jag är mycket mer ideologiskt grön än han tidigare trott, hävdade han och det var en komplimnang, eftersom han toppade sitt mail med att tacka för att just jag representerar de gröna i stans tyngsta facknämnd. Nu är jag ju ingen liten duva, utan en som varit med i politiken ett tag. Men även jag har gjort mina felbeömningar vad gäller personer med grönt sinnelag och ideologi. En person som jag satsade mycket på och lyfte fram i slutet av min era som de grönas dominerande politiker i stan, avslutar nu sin tid hos oss på ett ganska trist sätt. Själv kan vederbörande dra vidare i livet och med all sannolikhet landa på fötterna och ge sig in på nya äventyr, medan andra som dragits med i vederbörandes destruktivitet, kommer att stå helt handfallna och bortgjorda. Det är alltid svårt att veta sin exakta position och lätt att under- eller övervärdera. Hybris är granne med usel självkänsla. I en politisk organisation kan det vara som i ett fotbollslag, konkurrens om en plats i startelvan, samtidigt som alla i truppen önskar laget seger. Men det är smartare att vara tyst och träna än att försöka snacka sig till en plats via media. Gör man det blir man bänkad, skulle jag tro.
Själv upphör jag aldrig att tro och tvivla på människan och de gröna idéerna överlever sina budbärare, som tur är.

Homofoba ballonger.

Hemma igen, med öppet fönster i somriga Malmö. En underbar röst följer mig i natten och bästa vännen får en feministisk stridsskrift som gåva. Igår på Avenyn stod kd och delade ut ballonger, för det var ju inte bara varvet och Norges nationaldag, utan också internationella dagen mot homofobi. Senare på kvällen är Göran Hägglund med i nåt skämtprogram i TV och får tillbakavisa talet om Kd:s homofobi. Syrran och jag svär åt hyckleriet där i soffan och hennes kristna stepdotter bara tittar på oss. Idag på morgonen läser jag i G-P att kd förhalar lagen om könsneutral äktenskapslagstiftning. Hägglund kommer att hamna i helvetet, för man får inte ljuga. Att kd-asen har homofobi som sin huvudfråga tillsammans med antifeminism är ju ingen nyhet, man jag skulle tro att rätt många andra i det blåa laget börjar tröttna. När Cecilia och jag promenerade på bron över Fyrisån för några veckor sen frågade jag henne om hon verkligen var moderat, efter att just lovprisat ett klotter med texten "att ha kuk är ingen merit" men också för att hon tycker exakt som jag i hbt-frågor och har ett stort miljömedvetande. Men moderat är hon likförbannat. Utvecklingen har liksom gått vidare.
Jag borde gå och lägga mig, för jag ska snart upp.
Vinden är lite kylig, men jag mår förträffligt.
Som det ska i det stora hela.

18 maj 2008

1.53

Illamåendet kom först när jag drog på de sista hundra metrarna för att få något som liknade en Tid i alla fall. En ssk kom fram och frågade hur jag mådde, minsann.
Annars var det bara lovely solsken. Vinga syntes i väster från Älvsborgsbron och jag lät mig svepas ner från krönet till kajen. I övrigt sprang jag förståndigt, för förståndigt, för visst kunde det gått åtminstone tio snabbare?
I höjd med Skanstorget sprang jag och pratade med en trevlig man som jag mött redan i startfållan. Vi gav varandra komplimanger och glada tillrop.
Såg massor av dalareferenser, Mockfjärds IF, Leksand och så. Fanklubben ordnade najs middag på Ostindiegatan och livet är vackert.

16 maj 2008

I morgon.

Detta. Jag vet att jag orkar runt, men har ingen ordentlig koll på min fart.jag kommer i vilket fall som helst att hålla igen tom Säldammsbacken och nerför Älvsborgsbron, där det är lätt att bli euforisk. S kommer att vara med mig i tanken, syrran, mellanbror och andra fans kommer att stå vid minigolfen. Det blir bra. Jag är beredd.

15 maj 2008

Idioter och gamla tanter.

Och jag. Och Kajsa. Och Magnus och givetvis fina Helene. Men inte Åke Green längre och det är jag glad för. En rörelse som vår ska vara bred, men även den bredaste av rörelser har sina gränser. Och det är klart att jag ibland fnyser lite, som när vår förbundsledning inte fattade det här med genus. Men det som är bra är att vi finns och är jävligt många. Och bredden gör att vi kanske inte kan vara precis så spetsiga som några kanske vill, men så får det vara. Det är så rätt att ta avstånd från alkohol och alla andra droger med. Min ingång var tvungen, men ganska snart kändes det närmast nödvändigt att dra det ett steg till, från det individuella till det politiska. Jag har inte som mål att förbjuda alkohol, men ju färre som dricker och ju mindre som dricks, desto bättre är det. Att se saker nyktert är alltid rätt. Och det är coolt att få kalla sig godtemplare.

Se solens värma.

Just när sommaren blivit en vana, driver det in moln och nästan regn. Men sen blir det soligt igen. Blåsigt, såklart, annars vore det inte Malmö. Träningen inför varvet är klart, nu ska jag vila ben och äta pasta i några dagar. Jag är sådär nöjd med att det känns i knäna och vill helst inte skylla det på mina Asics, trots att dom nog är bovar i dramat. I juni byts dom ut mot splitternya. Vila ben, sa jag, men helt plötsligt har mitt lugn och min tystnad fått sällskap av fjärilar och en röst i natten och ibland mitt på dan, som påminner mig om att det aldrig är försent att börja med något, möjligen för tidigt att lägga av.

Annas sista budget känns okej. Taxehöjningarna i regionen ska jag återkomma till, men ni fattar vad jag tycker. Det är fortfarande en ynkedom att regeringen inte lägger en prop om könsneutral samlevnadslagstiftning. Det är dags för trängselskatt i Malmö. Tur min brf inte är med i HSB.

14 maj 2008

Shalom, Israel!

Varje gång sommaren drar iväg till plus 25, längtar jag dit och då. Till en sommar så längesen nu, till att få gå igenom Damaskusporten och ta in på ett hostel mittemot moskén, alldeles innan souken börjar. Promenera upp på Mountain of olives, ta en mintte där uppe och kolla ner på stan; klippdomens lysande kupol, diset, trafiken och bosättningar som medeltida fästningar i det karga landskapet.
Ingen behöver föreläsa för mig, under något år läste jag allt som fanns att läsa på biblioteket om Israel och palestinier. Jag vet och patetiska partsinlagor gör ont värre. Det finns så många goda argument för och emot precis allt i frågan, men man landar ändå i att här och nu vore ett bättre perspektiv än historiska referenser.
Om bomber sprängs på Mahane yehuda-marknaden, bland söndagshandlande israeler eller på motsvarande torg i Gaza spelar bara roll för fanatiker.
Det är bedårande landskap och vanliga människor här som där.
Ont och gott är liksom sammanflätat. I Tel Aviv är gaystranden större än den muromgärdade stranden för ortodoxa. I Hebron är en kvinna utan slöja en förtappad själ. Men de flesta är som sagt såna som du och jag, lekande barn, solande bögar, haschrökande unga män, kvinnor i uniform, drömmande människor, som slits mellan flaggor och föreställnigar, men njuter av livet så gott det går när det går.
Så.

13 maj 2008

Going underground.

Jag har gått ner för trappor, åkt hiss och sett Percy Nilssons skrytbygge och Citytunneln. I flock med andra i tekniska nämnden och några väl utvalda tjänstemän. Malmö kan inte bara vara möllan, parker och stränder, det måte finnas lite av det vanliga också, det som vanligt folk vill ha av infrastruktur och underhållning. Det är en balans mellan innanför och utanför som man måste ha som grön i såna sammanhang. Att vara med är att ta ansvar, att vara utanför och skrika ut missnöje är befriande, men ansvarslöst.

Malebonding

Ska börja läsa Makeovermani, nu, som handlar om dr Phil och vår önskan att göra om oss. Ni, vet man duger inte som man är och så löser man det med psykologi och kirurgi. Jag kommer tillbaks till det nångång. Nu funderar jag på det jag sa till C på msn igår, att jag gillar inte traditionella män. De har jag liksom funderat på sen dess. Men det är nog så, trots allt. Den manlighet som består av SUV-ar, unkna värderingar om manlig dominans och att scora går bara bort. Det får jag stå för. Jag har det lättare med kvinnor, sen får man kalla det vad man vill.
Tur jag bor i stan, då, där man får lov att vara körkortslös och där det finns rättvisemärkta varor i affären. Igen och igen hamnar jag i diskussioner med bilpendlare som häller kvävedioxid ner i mellanbrors sargade hals och igen och igen ska jag ge lantisarna alternativ till pendlandet. Sorry, men det kan inte vara mitt jobb. Jag lever miljöbättre än dom flesta och jobbar politiskt för en grönare värld. Jag har inga svar på frågan om hur vissa ska få ihop drömmen om en röd liten stuga på landet med jobbet i stan. Det är liksom inte mitt problem. Flytta din bostad eller ditt jobb, vad fan vet jag?
Så här får ni fan inte hålla på i alla fall.

Sen är det förjävligt att tre dömda sexförbrytare blir det pikanta inslaget i TV-programmet om polyamori. För mig är det inga konstigheter i detta att man vill leva med fler än en, men om Scheike är med, så är vi inte i Kansas längre, för att travestera Trollkarlen från Oz.
Folks rätt till sina sexuella preferenser är förresten också en sån sak som den traditionelle mannen ska avsky. Däremot ska han gilla att bilpendla. Jag bara hatar det och det stämmer nog trots allt, det jag sa till C

11 maj 2008

Lingonröda tuvor.

Vi kunde såklart ha träffats var som helst och kollat film, ätit kebab och promenerat. Men jag är glad att det blev just där det blev. Från hennes balkong såg man den nedlagda däckfabriken och hennes dotter berättade om nattliga bilfärder, spyor och diskussioner med rasistiska övertoner. Det är en småstad, ett brukssamhälle, men vackert och grönt. Min vän drömmer kanske om den tvåsamma tryggheten, medan jag kanske tror mer på lite av både och för min del. Men vi är lika skadade båda två av människor som vi släppt lösa i våra romantiska själar och hjärtan. Det är ens eget ansvar, det är det trots allt. Genom småstaden rinner Nissan och vid en liten bro mitt inne i en skog finns en sandstrand. Jag klär av mig hoppar i och simmar några tag i nissans äppeljosfärgade vatten. All ångest har flugit sin kos och det är lycka att ha vänner och det där andra kommer också att ordna sig. Det andra, vad det nu är.

10 maj 2008

kd och v under spärren.

Den senaste opinionsmätningen visar på ett ökad stöd för oss gröna, men framför allt att kd och v halkar under spårren. Det är en lycklig dag. V är skenradikalerna som snackar mycket, men gör ganska lite. I åtta år styrde dom Malmö tillsammans med s och fick inte ett skit gjort. Samma på riksnivå, så länge det bara var s och v så hände inget, det krävdes att de gröna skulle bjudas in för att förändringar skulle ske. V skriker högt, demonstrarar på första maj och dansar salsa, men i förhandlingar viker dom ner sig snabbt. Det är de gröna som drar feminism och ekologiskt tänkande framåt. S får aha-upplvelser och v tittar på. V behövs inte.
Om kd får nåt gjort är svårt att säga. Man gick till val på att stoppa samkönde äktenskap, sänka bensinskatten och på att införa hemmafrubidrag. Medan vi gröna deltar i Kimax aktioner för bilfri innerstad gör kd:s ungdomsförbund direkta aktioner för att det ska bli billigare att köra bil. Det är som när dom frireligiösa fiskarna går emot fångstkvoter och säger att gud kommer att fixa det. Hoppas gud fixar ut kd ur riksdagen.

09 maj 2008

Det finnas annat med.

Det är ett möjligt liv, detta att cykla genom Rosengårds street life, över Möllan ner till havet och sitta där med en glass bland inlinesåkare, kärlekspar och flanörer med hund. Äpplekanel och toblerone. Och Rönneholms, inget GB-skit.
Somrig och glad, klädd i vit skjorta och militärgröna shorts. Funderar över hur man helt plötsligt ser en fiende i den man trott vara en vän. Själv orkar jag inte upprätthålla konflikter, livet måste liksom gå vidare. Så vi lägger det till handlingarna och börjar om från här och nu. Och jag finns att tillgå för dom som gillar mig, men som den jag är med mina värderingar och min livsstil. Det fjäskas inte mer på denna kanten. Pluras bok har kommit och en Jesper Juul som jag vill ha i min bokhylla. Och i helgen ska jag ha datorpaus. Ute i solen ska jag vara, jao.
Det blev 1-1 mellan GAIS och MFF. Nej, Percy Nilsson, idrott handlar inte bara om pengar, för i så fall skulle dom babyblåa vunnit med 10-0. Det finns annat med.
Och en liten fågel viskar saker i mitt öra, så intensivt och tydligt att jag inte kan motstå. Ska inte heller. Välkommen.

08 maj 2008

Många hundra gröna mil.

Någon gjorde ett taktiskt misstag i elefantstorlek denna kväll. Hans problem. Jag valdes om till tekniska nämnden synnerligen enhälligt. Det kan man ta som ett erkännade, om man vill och det gör jag. Men kvällens möte var mest en modig ung lednings beslutsamhet, som ledde till seger. Mod är bra. Mod och uthållighet.
Jag har åkt många hundra gröna mil och springer en del nu, både bokstavligt och bildligt. När jag kommer ut från alnarps grönska, korsar järnvägen och svänger ner mot stan till, så är runner´s high nära. Lite eufori och tydlighet mitt i allt som rör sig i mitt liv just nu. Det är fint att vara önskad och saknad. Skönt att veta att jag gör nytta. Svårt att inte veta allt man borde, men något att sträva mot.

07 maj 2008

Tre saker

1.Den 1o juni ska jag ha kostym på mig. Det är nog straffet för min principfasthet. Men jag ska representera Malmö stad och inte stå för mig själv, försvarar jag mig patetiskt. Så är det. Dessutom är det utomlands och där är allt annorlunda
2. Jobbar man på en avdelning där någon tejpar upp långa citat från Maria Svelands Bitterfittan på ett skåp, så kan man vara glad.
3. Idag ska jag springa längs kusten upp ill Alnarp, svänga tvärs över till Åkarp och sen hem.

Patetiken är rörande.

Snällexet gifter sig den sjuttonde maj, denna gång med hela paketet, som man säger. Om hennes och mitt bröllop har jag skrivit här. Och här har jag skrivit om min syn på lagar kring samlevnad. Föjer också sydsvenskans serie om det magnifika bröllopet mellan vad dom nu heter. Brudens föräldrar förökte få tillåtelse att åtminstone lämna över bruden båda två, men, nej, det ska vara fadern som skänker kvinnan till nästa husbonde. Patetiken är lite rörande, kärleksfesten blir till ett lajv-spel där alla ska spela nån roll dom blir tilldelade. samtidigt som det är nån slags maskerad/fetischfest med sina töntiga, sexistiska klädkoder. Inget är liksom på allvar, de religiösa inslagen och löftena räknas inte, riterna är snarare hämtade från amerikanska TV-serier än från egen övertygelse eller tradition. Det är som om man vill besvärja fram lycka, enkelhet och trygghet i ett samhälle där vi varje dag måste ta ställning.

06 maj 2008

Än kan jag ljuga för mig själv

Have no fear. Den största lögnen vore nog att tro att allt var över och hemma. Men det händer lite då och då att jag får hybris och tror mig så stark. Och ibland är ju allt bra. Jag måste vara ödmjuk. De sista dagarna har det varit väl mycket toppar och dalar, får jag säga. Allt från underbara samtal i natten via lyckade möten till känslan av att vara ratad av alla. Och idag trodde jag att jag skulle förlora min allra finaste av vänner. Jag är kär i livet, men jag hör en varningsklocka ringa.
Fast ändå, idag mådde jag bra. Lyckade möten och solsken inombords. Kaffe och mackor med ost. ABBA och politiska sanningar. Sådär nåt.

05 maj 2008

Återställer programvaran

Och jag vet när ältandet tog riktig fart. Det var i mars 2006, när mitt långväga förhållande krackelerade genom att hon såklart var tvungen att ta in bekräftelse från annat håll. Jag satt famför datorn och planerade vår resa till Polen (som aldig blev av) och hon berättade glädjestrålande om att hon nu pratade med honom på msn igen Sen följdes det upp av att hon faktiskt pajade vår påsksemester och skickade hem mig att kröka i min ensamhet här i lägenheten. Då tog det fart. Varför fick inte jag lov att vara lycklig och sådär, ja, ni vet. Jag var paniskt rädd för ensamheten, rädd för att bli övergiven. Och jag grubblade på hur någon kunde göra så mot mig. Sen blev det ett mönster. Jag samlade på datum och händelser, å alla dessa varför si och så, då och då. Minnen är inte fel, såklart, men miutiösa detaljerade skildringar av allt som hänt.
Med Emelie, såklart, min finaste klokaste vän, där i hennes kök hittade jag i tankarna var det började och jag ser att det faktiskt inte alltid varit så. Jag var bra på att ta på mig skorna och gå vidare uan grubbel och ält. Man kan såklart tro att inget ont hänt mig innan, men det hade det. Massor av kassa saker. Så jag testar att vrida tillbaka klockan och se hur jag gjorde då. Som när datorn kraschat och man återställer till en version som funkade. Jag säger inte att det kommer att funka helt. Tack förresten. Ja, du. Du vet vem jag menar.

Fan ta allt.

Fan, där försvann mitt goda humör, usch så ledsen jag blir.
Jag är ju så förstående, så fin och jag väntar in.
Att jag inte lär mig att könsmaktsordningen gäller, att ingen jävel repekterar något annat, inte ens dom som påstår sig stå på barrikaden.
Jag vill ju inte vara någon annan, vill inte leva annat än som jag lär, men det ser ut som om jag kanske måste. Jag minns hur hon, ni vet, bad mig att inte skriva några kärleksförklaringar i bloggen. Tids nog skulle det ju ändå bli vi, som vi sa.
Och jag följde efter och blev pissad på något så fullständigt genomgående och grundligt. Och det var samma i det långa distansförhållandet, jag vek ner mig, jag grät i tysthet och förlorade likförbannat.
Pisslukten sitter kvar och kommer fram och stinker, särskilt när nya incidenter och händelser av samma slag dyker upp. Du är så snäll Anders, men du duger inte när det gäller. Du har okej värderingar, vännen, men när det gäller är det inte så viktigt.
Du fattar precis, därför kan man igga dig, pissa på dig och lämna dig åt ditt öde.
Men jag vägrar vara på, jag vägrar vara tradionell, jag vägrar vara macho, jag vägrar hela den skiten. Ensam, liksom. Fan ta mina höga förväntningar på livet.

04 maj 2008

Treans buss till det ljuva livet.

Det finns en busslinje som går runt hela stan i en ring och sitter man kvar på sitt säte kommer man tillbaka till samma plats igen, såsmåningom. Hoppar man av vid hållplatsen tekniska muséet och går längs Limhamnsvägen eller invid den rostiga nedlagda järnvägen, så kommer man fram till malmöiternas sommarparadis. Det ljuva livet bland engångsgrillar, gamla bunkrar, fälttävlanshinder, gräs, vass, strand och sand och så ligger det gamla kallbadhuset där, fast det sägs vara angripet av skeppsmask, men jag vet inte riktigt. Vi tar oss ett antal timmar och vi är inte ensamma. Ungarna konstruerar städer och länder med flintastenar som universitet och vanlig gråsten som bostadskvarter, fantasin flödar fritt, vinden rufsar om i kurt olssonhåret och hundar och människor i sommarledigt ljusa färger rör sig precis i vattenbrynet. Det är som om sorger inte finns, fast jag messar min vän om förståelse och fred, för jag är en fredens man, tror jag. Tänker på livet och på vegetarianism kontra burger King och drömmer om att få se henne igen, hon som bor där borta i en annan del av världen, närmre Kiruna än Rom. Mitt hjärtas cancer är bortkarvat nu, så det finns plats, men också tid. Magnum mandel och en smak av friheten. Vindkraftverk på Amager och bron som förenar. Det stängda Barsebäck och ett skruvat hus. Sen tar vi treans buss hem. Medsols, denna gång.

Håkan känner mig.

Ibland kommer det en låt som får det att hugga i hjärtat av igenkännande. Nej, jag har aldrig varit trummis i något band. Men nog fan har jag jobbat på Pååls bageri och gjort allt det där andra som han sjunger om.

Söndag i solsken.

Det är en lugn söndagsförmiddag på Värnhem, men vi ska till havet idag och leka, titta på måsar och människor och antagligen äta glass. Att känna på vattnet ingår och att mata huden med uv-strålar. Vi är lata, så det blir bussen den lilla biten, trots att jag inte längre åker gratis. Lägenheten är ett hav av ren tvätt som tumlaren inte ville torka och dagens outfit är mina underbara baggiga militärgröna och sen en tröja med klubbmärke och texten allsvenskan 2006.
Jag vill klippa mig, tycker att jag ser ut som Kurt Olsson i skallen. Det känns fortfarande kasst att bli skälld på, men jag accepterar att jag inte har maximal trovärdighet i den saken. Jag har sagt det förr, hur ska någon kunna veta att det är for real this time. Jo, jag vet.
Ikväll ska alla ungar till sina mammmor och det har varit anmärkningsvärt lugnt från exet dessa dagar. Som en bild av hur det kunde se ut alltid. Det är bara att följa strömmen och njuta så länge det går.
Fi ska ställa upp i valen. Det hade jag inte trott och det är ju ett dilemma, eftersom jag väldigt gärna vill se Schyman i riksdagen igen. Sveriges bästa debattör behövs och dom frågorna hon adresserar är hon ofta ensam om. Men vi gröna ser helheten som inga andra. Det är tur att det går att samarbeta.
Ingen propp om könsneutrala äktenskap före sommaren. Kd pratar om familjen, men också med darr på rösten om de äldre. Jomen, det låter fint. Samtidigt så öppnar Mats Odell för marknadshyror som i ett slag kan rensa stadskärnorna på fattiga och gamlingar. Kanske dags för trailerparks även i Sverige, precis som i den västliga kristna demokratin nummer ett.

03 maj 2008

Gult och grönt.

åh, detta skulle bli en glad bloggpost, men så sjunger Dolly Coat of many colours och så gråter jag. Kanske är jag precis så patetisk som någon skrev nån annanstans. Och en av mina finaste är arg på mig för att jag är så vek i vissa lägen. Det jag skulle ha skrivit om är att rapsfälten är gula och allt annat grönt. Skåne i gult och grönt, vackrare blir det inte någonstans någongång, möjligen i Bohuslän när höststormarna drar in. Jag springer bra nu, det är tillbaka. Sallerupsvägen ut ur stan, genom Bulltofta, över viadukten, förbi Mosippan, hala vägen till Nordanå och så över Arlöv hem. I två timmar smäller mina asics mot asfalt och grus. Jag är stark i benen och därhemma skriver jag det där mailet som sätter punkt.

02 maj 2008

Vidare nu.

Jag satte på mig min gula ryggsäck och tog mig fram över dom gator, torg och parker där vi gick i syrenernas tid och gullregnens månad för en evighet sen. Lekplatsen i Vasaparken ligger kvar på samma ställe och inne på Sabbatsberg bygger man bostäder. Jag ville ha det ur mig, det som stör, ville besvärja sveket, katastrofen och det jävulskap som följde. Så jag tog mig genom Kungsan och såg fiket under almarna och det ligger där det låg, trots smittsamma sjukor och tidens tand. Hand i hand genom samma stad med någon annan kanske kunde bota, men det är aldrig så enkelt. Händer sträcks ut lite här och där, det är det aldrig någon brist på räddare i nöden. Men det finns ingen ensamhet så ensam som den i en falsk tvåamhet. Och det var en ljummen vind av glada minnen som kom emot mig bland lövträd, grusplaner och invid floras kulle i Humlegården. Jag påminns om att livet kan vara bra och jag tackar för att jag fick uppleva kärleken. Alla sviker inte, alla drar inte eller gör det som är enklast för stunden. Fatta, det finns folk som inte sviker dig, Anders. Några. Få. Men det räcker. Minnena är gladare nu. Jag minns min glänsande billiga ring från glitter och jag känner på den nya robusta som emsan satte in. Jag vet att ni inte tror mig, men jag säger det ändå: vidare nu.

Anders är så svartvit.

Nu har jag från flera håll kallats svartvit, eller nåt, för att jag öppet pallar säga att vissa grupper av personer går bort som vänner och eventuella partners.
Man kan liksom inte förstå mina krav. Jag målas ut som fördomsfull när jag bara bekräftar att den som politiskt definierar sig som familjens räddare, könsrollernas väktare och heteronormens vän går bort för mig. De som tycker att deras livsstil är mer värd än luftkvalitén på mina barns skolväg försvinner med. Jag stör mig också på att det finns ett sånt överseende med grottmansbeteende hos så många. Ugh, säger männen och ingen förväntar sig eller kräver nåt mer.
Om man sen tycker att livet på landet är det enda rätta, så tycker man samtidigt att mitt liv är fel. Och i ett malmöperspektiv så ingår också att man tycker att monokultur är minst lika fint som mångkultur.
Då tangeras rasismens fula tryne.
Sorry, sånt får man inte min respekt för.
Sånt är jag här på jorden för att bekämpa.

01 maj 2008

Stackars alla gifta människor.

Hur känns det att bli ett redskap för en unken krackelerande heterolobby?
Nu när kd börjar fatta att dom förlorat striden om samkönade äktenskap, så tar man en omväg till homofobin genom att hylla familjen och äktenskapet.
Och dom är så fulla av skit att hälften hade räckt.
Och alla ni sympatiska och eventuellt jämställda giftisar får vänner som ni absolut inte efterfrågat. Jag vet att de flesta av er inte delar deras skitåsikter och det vore kul om ni sa det högt.
Att folk som jag gör det är kanske ingen sensation.

Klimatsmarta jag.

Eller inte. Läs mitt skryt om mig och min fancy livsstil här. Sidan elva.