En gång i timmen går bussarna till Lomma och från hållplatsen är det kilometer att gå till fotbollsplanen. Det är tyst i idyllen, bara några få tanter med hundar. Dubbelgaragen är stängda och låsta. Ingen vet vad som händer bakom mexitegelfasaderna, man kan bara gissa. Det doftar lågskattekommun och egoism.
Det stör mig inte att folk vill bo i sömnsjuka villaghetton, låt dom leva i tristessen, men det stör mig som fan att dom har rätt att finansiera sina poggenpohlkök och helkaklade badrum genom att arbeta i Malmö och spy ner mitt hemma med cancerogena gifter och kvävedioxid. Gör er grej på hemmaplan, snälla. Exet kommer farande med benskydd, sen är allt frid och fröjd. Mellanbror har för dagen flyttats upp på topp och gör mål. Fotbollsföräldrar solar och peppar. Efter matchen går vi ner och tar en glass och väntar i 45 minuter i solskenet på bussen som ska ta oss hem. Lokalbefolkningen handlar grillkol och groggvirke. Snart är vi hemma vid Kungsgatans allé och Rörsjöparkens tomma plaskdamm. En annan värme, liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar