Vidare nu.

Jag satte på mig min gula ryggsäck och tog mig fram över dom gator, torg och parker där vi gick i syrenernas tid och gullregnens månad för en evighet sen. Lekplatsen i Vasaparken ligger kvar på samma ställe och inne på Sabbatsberg bygger man bostäder. Jag ville ha det ur mig, det som stör, ville besvärja sveket, katastrofen och det jävulskap som följde. Så jag tog mig genom Kungsan och såg fiket under almarna och det ligger där det låg, trots smittsamma sjukor och tidens tand. Hand i hand genom samma stad med någon annan kanske kunde bota, men det är aldrig så enkelt. Händer sträcks ut lite här och där, det är det aldrig någon brist på räddare i nöden. Men det finns ingen ensamhet så ensam som den i en falsk tvåamhet. Och det var en ljummen vind av glada minnen som kom emot mig bland lövträd, grusplaner och invid floras kulle i Humlegården. Jag påminns om att livet kan vara bra och jag tackar för att jag fick uppleva kärleken. Alla sviker inte, alla drar inte eller gör det som är enklast för stunden. Fatta, det finns folk som inte sviker dig, Anders. Några. Få. Men det räcker. Minnena är gladare nu. Jag minns min glänsande billiga ring från glitter och jag känner på den nya robusta som emsan satte in. Jag vet att ni inte tror mig, men jag säger det ändå: vidare nu.