20 maj 2008

En majdag som alla andra.

På tåget ner från Göteborg läste jag nån sån där relationsfrågespalt och fick en tackling som bonkade till mig rejält där i Öresundstågets obekväma säte.
Nån frågare fick beskedet att gå till sig själv och formulera vad han själv ville i relationen och inte vara så förbannat tillmötesgående och anpasslig. Man kunde satt in en bild på mig där i tidningen, det var ungefär allt som fattades. Även om det aldrig varit bättre ställt med min självkänsla, så faller jag in i gamla vanor ibland. "Nej, det är helt okej, jag kan vänta tills du har tid" och så där.
Om jag medvetet sökt mig till kvinnor som pissat på mig eller om det är något i mig som lockat fram dom sidorna, är inte gott för mig att veta. Det är fanemig lika illa vilket som. Det är mitt ansvar att hålla mig borta från folk vars egon växer som cancer och snor åt sig allt som rör sig. Jag blir inte den jag vill vara i sånt sällskap, jag blir rädd, grinig, misstänksam, bortdribblad och bitter.
Ibland kommer fanskapet förklädd till en rymdblomma, men det är samma elände no matter vilka looks man lägger sig till med.
Men så kommer då någon annan från ingenstans, någon som visar hur det egentligen ska vara; någon som verkligen är det jag trodde att hon och hon var. När det vilar en äkthet och genuin självklarhet bakom orden, när det inte krävs smygande eller omedelbar bekräftelse för att jag ska få finnas, när jag verkligen är den för henne som hon är för mig, när jag inte stör med mina patetiska meddelanden och taffliga verser, då vet jag. Då vet jag.

Inga kommentarer: