22 maj 2008

Olyckspillret.

Det skulle krävas terapi, för att jag skulle fatta grejen. Eller rätare sagt komma hem igen till insikten om att det sitter i den egna viljan och att kemi och biologi snarare styrs av hjärnan och inte tvärtom. Det tar oftast fem snabba minuter hos en läkare för att få veckors sjukskrivning och ett recept på svindyra psykpiller. Sen är man fast i skiten på riktigt. Jag undrar fortfarande varför ingen, säger ingen frågade hur mycket alkohol jag drack. Hade dom gjort det så hade kanske jag nåt år tidigare fått konfrontera mitt drickande. Nu krävdes det en parkbänk, en katastrof i form av ett monumentalsvek och goda vänners röster långt, långt senare får att jag skulle förstå. Msn tar sina piller, gör läkemedelsföretagen förmögna och så har ingenting hänt, inget väsentligt. Mänsklig samvaro, samtal och kärlek. Egen vilja.
Inte så svårt att fatta egentligen, väl?

3 kommentarer:

Anonym sa...

Är årsdagen i antågande??

Vilse på Värnhem/Anders sa...

Japp, på tisdag!

Anonym sa...

det fanns någon som frågade men du var inte mogen att lyssna!