Och jag vet när ältandet tog riktig fart. Det var i mars 2006, när mitt långväga förhållande krackelerade genom att hon såklart var tvungen att ta in bekräftelse från annat håll. Jag satt famför datorn och planerade vår resa till Polen (som aldig blev av) och hon berättade glädjestrålande om att hon nu pratade med honom på msn igen Sen följdes det upp av att hon faktiskt pajade vår påsksemester och skickade hem mig att kröka i min ensamhet här i lägenheten. Då tog det fart. Varför fick inte jag lov att vara lycklig och sådär, ja, ni vet. Jag var paniskt rädd för ensamheten, rädd för att bli övergiven. Och jag grubblade på hur någon kunde göra så mot mig. Sen blev det ett mönster. Jag samlade på datum och händelser, å alla dessa varför si och så, då och då. Minnen är inte fel, såklart, men miutiösa detaljerade skildringar av allt som hänt.
Med Emelie, såklart, min finaste klokaste vän, där i hennes kök hittade jag i tankarna var det började och jag ser att det faktiskt inte alltid varit så. Jag var bra på att ta på mig skorna och gå vidare uan grubbel och ält. Man kan såklart tro att inget ont hänt mig innan, men det hade det. Massor av kassa saker. Så jag testar att vrida tillbaka klockan och se hur jag gjorde då. Som när datorn kraschat och man återställer till en version som funkade. Jag säger inte att det kommer att funka helt. Tack förresten. Ja, du. Du vet vem jag menar.
2 kommentarer:
Du är så klok! :)
Och du har en förmåga att få mig att verkligen tänka till!
Ville bara säga det! :)
Ha en fortsatt bra vecka!
Men, tack för fina ord, klok känner jag mig bara ibland, oftare vilse och tveksam.
Skicka en kommentar