Varje gång sommaren drar iväg till plus 25, längtar jag dit och då. Till en sommar så längesen nu, till att få gå igenom Damaskusporten och ta in på ett hostel mittemot moskén, alldeles innan souken börjar. Promenera upp på Mountain of olives, ta en mintte där uppe och kolla ner på stan; klippdomens lysande kupol, diset, trafiken och bosättningar som medeltida fästningar i det karga landskapet.
Ingen behöver föreläsa för mig, under något år läste jag allt som fanns att läsa på biblioteket om Israel och palestinier. Jag vet och patetiska partsinlagor gör ont värre. Det finns så många goda argument för och emot precis allt i frågan, men man landar ändå i att här och nu vore ett bättre perspektiv än historiska referenser.
Om bomber sprängs på Mahane yehuda-marknaden, bland söndagshandlande israeler eller på motsvarande torg i Gaza spelar bara roll för fanatiker.
Det är bedårande landskap och vanliga människor här som där.
Ont och gott är liksom sammanflätat. I Tel Aviv är gaystranden större än den muromgärdade stranden för ortodoxa. I Hebron är en kvinna utan slöja en förtappad själ. Men de flesta är som sagt såna som du och jag, lekande barn, solande bögar, haschrökande unga män, kvinnor i uniform, drömmande människor, som slits mellan flaggor och föreställnigar, men njuter av livet så gott det går när det går.
Så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar