Ett hav av guld.

Idag är det dessutom ett år sedan jag sprang maran.
Vältränad var jag (trots allt drickande), men disponerade loppet helt fel, så jag gick in i nån slags vägg i början av Ku'damm. Men det repade sig och jag gick i mål genom Brandenburger Tor och kunde åka hem med medaljen runt halsen.
Sen kom oktobernattens svarta grav.
Jag gick i gruppterapi och det blev med tiden min tur att fiska upp mina sorger och bekymmer till allmän beskådan. Jag beklagade mig över att jag hade så svårt att få förhållanden att fungera.
Min terapeut tittade på mig och frågade snällt: "Jaha och hur vill du vara i ett förhållande?".
Shit, ligger det på mig?
Är inte jag ett offer för elaka ex, svekfulla flickvänner och.....otur?
Men, jo.
Man måste försöka vara den man vill vara, för det finns ju bara en enda människa man kan förändra, även om det är förbannat svårt.
Svårt när man inte vill göra någon illa och därför gör sig själv illa (och andra).
Svårt, därför att man frestas att ta genvägar och därmed gör andra illa (och sig själv).
Jag fixar det ganska bra nu, tror jag, men några saker (som ni inte får veta vilka dom är), jobbar jag med. Men jag vill vara ödmjuk inför min ofullkomlighet.
Jag har slutat ropa hej.
Resultatet får tala för sig själv när det kommer.

Och idag hoppade minstebror och jag i lövhögar.
Här och nu och Kungsgatans allé blir ett hav av guld.