Eftersom jag är svag för det finlandssvenska och för kärlekens mysterier, så får ni en liten dikt av världens bästa Edith att meditera över:
Jag känner dig, Eros:
du är icke man och kvinna,
du är den kraft
som sitter nerhukad i templet
för att resa sig, vildare än ett skrän,
häftigare än en slungad sten
slunga ut förkunnelsens träffande ord över världen,
ur det allsmäktiga templets dörr.
2 kommentarer:
Vackert som fan...det är så det ska kännas...kärleken! Omvälvande och magiskt...sen vaknar man säger den krasse cynikern ;)
Ibland önskar man att an slapp. Visste man inte, hade man inte ont av det. Eller?
Skicka en kommentar