Reflekterar lite över begreppet.
Eftersom äldstebror är här mer än halva sin tillvaro, borde jag rimligen betraktas som ensamstående förälder, trots att jag känner att vi är två som samarbetar och fostrar.
Till småpojkarna skulle jag kanske betraktas som umgängesförälder, om det inte vore så att vårdnaden är gemensam, men våndan ensam.
I mitt föräldraskap till dom känner jag mig jävligt ensam.
Och nu kommer normer och värderingar in, såklart.
Hela min omgivning häpnar över att mina småpojkar inte är hos mig typ halva tiden. det är norm bland välutbildade eller ekonomisk medelklass, även såna som inte kallar sig feminister. Den normen drippar så smått ner i massorna också (men inte till mitt puckoex, dessvärre).
Jag har en dröm att begreppen här ska försvinna, att alla som skaffar barn blir just föräldrar utan prefix, föräldrar som kan, vill och får ta ansvar för sina barn.
Tryggheten finns hos den vuxne, inte i ett visst hus eller så.
2 kommentarer:
Nja, vet inte om jag håller med dig om det. För många barn innebär trygghet att sova i samma säng, ha sina saker runt sig osv. Det ultimata är att ha delat boende men att föräldrarna bor nära varandra. Helst i samma kvarter så att de kan ha tillgång till båda hemmen på ett naturligt sätt. /C
Ja, man ska bo nära varandra, det håller jag med om. Med tiden blir ju kompisar viktigare och då är det bra om de kan nås från bägge hemmen, liksom ev fritidsaktiviteter.
Skicka en kommentar