Min frälsarinna.

Hon dunsade in i mitt liv en kväll i slutet av januari.
Bakfull var jag och deprimerad, efter en tur inåt landet som var en slags desperadoturné.
Jag drack och drack och ljög givetvis om vilka mängder och tillfällen.
Alkisar ljuger, mest för sig själva, dock.
Mitt liv var ett kaos, men jag intalade mig att allt var på bättringsvägen.
Jag la mig tillrätta i hennes famn, så som jag alltid gjorde, en cyberfamn mer än trettio mil bort. Jag sökte min frälsarinna och hon ville ha någon att älska och leva med.
Hon ville ha vardag och jag trodde på paradiset.
Vi låtsades inte om att det aldrig kunde gå eller att vi önskade oss så olika saker.
Vi sa att vi älskade varandra, men vad fan innebär det?
Jag förgick mig och flydde från realiteter och, ja, sanningen.
Hon blev den första som gjorde mig svartsjuk, den första som jag snokade på, den första som jag satte upp fällor för och iglade mig fast vid.
Sen sa hon tack och adjö och det spelade ingen roll hur mycket jag hatade henne, för hon älskade ändå inte mig. Så som jag avskydde mig själv, var det nog mycket begärt.
Och hur är det nu.?
Ja, ni vet ju.
Senare händelser ger perspektiv och ältandet är en flyktsoda av rang det med.
Det spelar ingen roll vad man ältar, det har alltid samma funktion.
Här och nu, här och nu.
Hon var en mästare på det och jag var ett tolv år äldre gnälligt barn.
Jag öppnar fönstret. Regnet har upphört och det är snart dags att gå i säng.
Min äldste son ser nån fånig serie på femman. Här och nu.