03 september 2007

Almarna åt folket.

Hon skulle hetat Alma, hade vi bestämt.
Vi ville ha en dotter; jag en dotter till och hon sin allra första unge.
Alma, som i almarna åt folket och den allra första miljöstriden i början på 70-talet.
Som litet barn såg jag på TV hur makten vek ner sig och träden fick stå kvar.
Det var en viktig principiell strid.
Men det är längesen nu.
Ett träd blåste ner i nån storm, men de andra lever, trots almsjuka och alliansvindar.
fiket heter inte Tetleys längre, utan nåt annat som jag inte minns.
Två glada svarta bröder langar mackor och häller upp kaffe.
Vi satt där och fikade, under samma träd, i samma kungsträdgård, den där dagen, mitt i den ljuvliga tid när våren förvandlas till sommar och knoppar brister, den där dagen då allt i mitt liv var på plats och hoppet lyste som en grönsvart stjärna.
Nu skolar jag in en liten palestinska, som heter något helt annat.
Alma är den dröm som jag förvägrades att göra till plan och verklighet.
Kampen handlar inte om symboler längre, utan är en mödosam process för en långsiktigt hållbar utveckling på alla plan. För liv i sanning och för allas lika rätt och för den lilla tjejens rätt att återvända till ett fritt hemland, om hon så önskar.

1 kommentar:

Anonym sa...

spara namnet till dina barn-du kanske får barnbarn