01 september 2007

Ensammare än nånsin

Jag intalar mig att det är vad jag vill, men sanningen är att jag hatar att vara ensam.
I teroin dricker jag kaffe, sitter i ett hörn och läser, men i praktiken irrar jag runt.
Jag vandrar rastlös och obekräftad i en stad som luktar valkampanj och lidingölopp.
September är uthärdligt, men sen stiger vi ner i ubåten och stannar där.
Tar oss upp till ytan en stund runt jul och sen dyker vi och stannar i marianergraven tills träden knoppas igen. Tack gode gud att jag i alla fall i huvudsak får vara inomhus denna höst.
Jag har aldrig varit översköljd av vänner och bara i korta perioder ingått i gäng.
Förmodligen är jag lika kass på att vara vän, som att vara älskande, men jag kan kanske lära mig både det ena och andra.
Jag säger för mycket och för lite.
Jag vill vara den som peppar och ser, men något jag gör verkar snarast stöta bort folk.

5 kommentarer:

Anonym sa...

Gamla hundar KAN lära sig att sitta och medelålders miljöpartister oxå...ensam är du inte!

Anonym sa...

Men så varför inte hälsa på, eller bjuda in någon. En trevlig granne kanske?

Anders sa...

y: Man lever så länge man lär sig och jag lever.

h: Det är kanske en bra idé. Nåväl, just idag har jag planer så det räcker.

Anonym sa...

Vilka är vi?

Anders sa...

a: Det är en filosofisk fråga.