Nere i tvättstugan får jag sällskap av en katt, när jag hämtar upp rena lakan, jeans och tröjor.
En svart och vit katt, som smitit in genom det öppna fönstret.
Jag är svag för katter och blev faktiskt lovad en i våras, men det kommer ingen katt hit till familjen Vilse. Det vore djurplågeri.
Fjärde våningen mitt inne i stan är ingen plats för en liten katt.
Den ska ha space, tycker jag.
Funderar dessutom på om jag verkligen ska äta kött framöver.
Djurhållning kostar energi och resurser.
Spär på växthuseffekten.
Vi får se, jag är ju inte ensam i hushållet.
Och det måste måhända inte vara helt svart eller vitt.
Men jag har inga sympatier vare sig för djurindustrier eller jakt.
Det kanske måste avlivas djur, men att se det som en sport eller nåt slags manlighetsrit är äckligt.
Äcklig är också stanken från slakterier. Som fan.
En vän tänder av från deppmedicinen, för att strax sätta in nästa. Hon mår förjävligt.
Själv vågar jag inte möta hösten utan mina piller. Inte en gång till.
Att inte våga sluta är också ett slags beroende och jag förbannar det.
Dessutom har jag börjat facebooka.
Förjävligt, va?
3 kommentarer:
Det är mycket som är förjävligt. Och mycket som är förjävla bra också som tur är. Ska vi bli aspiring veggies ihop? Slakterilukt har jag fått nog av i mina dar. Har mycket svårt att köpa inplastade likdelar numera. Fryst kyckling är fortfarande ganska ok dock.
håhå. Då kanske du kan förklara sedan för en dinosaurie vad det är, det där facebook som plötsligt "alla" pratar om?
(Fast nu skiner solen och vi skall ut och äta nybakta bullar i det fria. Mycket intressantare!)
Börjar mer och mer förstå det där med piller som håller huvudet (med bihang) flytande...
Welcome till Facebook! :)
Skicka en kommentar